Debuten

Jag spelade som sagt vad man ändå får kalla min debutkonsert i lördags. Eller räknas the good old days med grabbarna på båt'n @ Ljungskolans avslutning?

Hur som helst, det såg ut att vara helt fullt på inne Krokodil och de flesta (förutom mina älskade syskonbarn) verkade tycka att det var bra. Jag var en smula nervös innan tillställningen men det försvann typ så fort jag fick hålla i gitarren. Hade ingen aning om vad jag skulle säga mellan numrena så jag valde att typ hålla käften.
Vad finns det egentligen att säga? Och vem är egentligen intresserad? Jag är inte så mycket för hela det här att connecta till publiken genom att prata med dem. Tror jag är mer inne på att köra ner musiken i halsen på dem och vara så bra så det inte gör något. Hoppas jag lyckades. Av bemötandet efteråt att döma så verkar det så iallafall.

Jag hade inte planerat något extranummer alls faktiskt. Och jag menar det på riktigt, inte som folk som t.ex. håller tacktal och förkunnar att de inte förberett något samtidigt som de fiskar upp en lapp med det oerhört förberedda talet ur fickan.
Levererade iallafall en riktig dänga och kom till min stora förvåning ihåg alla orden till Mr. Tambourine Man.

Hela tillställningen var hur som helst jävligt kul och jag är nöjd. Måste även tacka och berömma mina vänner Jesper och Emma Asplund för att de gjorde det så bra. Är oerhört imponerad av Emma som var helt fantastisk trots att vi bara repat två gånger!


Min syster tog lite bilder:





P.S. Låtlistan, för alla som undrar löd som följer:
Moonshiner (trad. möjligtvis? Arr Bob Dylan iaf)
Mardy Bum (Arctic Monkeys)
Love Minus Zero/No Limit (Bob Dylan)
Mmm Mmm Mmm Mmm (Crash Test Dummies)
New Zealand (min egen)
Heart Of Gold (Neil Young)
The Wizard Of New York (också min)
Ett Substitut (Jonas&Peter)
All I Really Want To Do (Bob Dylan)
Early Morning Rain (Gordon Lightfoot, arr Eva Cassidy)
Pink Bullets (The Shins)
Boots Of Spanish Leather (Bob Dylan)
Extranr: Mr. Tambourine Man (Bob Dylan)

God Jul

Julaftonen lider mot sitt slut. Jag är nöjd med fångsten.
Är även nöjd med mina briljanta julklappsrim jag levererat för att väga upp för de usla klapparna jag gav.

God jul på er, och glöm inte: Krokodil på lördag, 14.00. :)

Jag orkar inte mer.

Jaha. Nu är det över.
Min pappa har köpt en julskiva med "Ainbusk singers". Något sorts gotländskt helvete.

Skivan inleds med en cover på John Lennons "Happy X-mas (War is Over)", fast PÅ SVENSKA.
En del av texten gick något i stil med

"och vi önskar mot himlen/
att John Lennon hör/
hur vi älskar hans sånger/
och vi sjunger i kör"

Nej. Han hörde inte. Han var för upptagen med att vända sig i graven.
Man våldtar inte något man älskar.

Det finns som sagt tre julsånger jag faktiskt tycker om och detta är en av dem, så ge fan i den, gotlandsjävlar. En annan av De Tre är The Pogues "Fairytale of New York" SOM DE OCKSÅ ÖVERSATT TILL SVENSKA?!

Nu ska jag gå och ta livet av mig.

Va?!

Något är fel. Det är den 19 December - alltså hela fem dagar kvar till julafton - och jag har redan gjort klart nästan alla mina julklappsinköp! Detta innebär en förändring av skrämmande proportioner i mitt beteende och bör inte tas lätt på. Vad detta betyder för framtiden är omöjligt att sia om, men säkert är att en sån här stor avvikelse från min karaktär troligen har storartade konsekvenser.

Jag köpte även, som vanligt, en julklapp till mig själv. Den var dyrast av alla, som vanligt:

I'll have what Charlie Watts is having

Jag kan inte få nog av Gimme Shelter.
Seriöst, HUR jävla bra är inte det här?


Jag måste visa er det här också. Lisa Fisher. Mums.


Fan vad Rolling Stones är bra. Jag måste dock säga att jag tycker lite synd om det fantastiska geniet Ron Wood som är för evigt dömd att stå i skuggan av både Mick Jagger och Keith Richards. Det är inte en så liten skugga. Fast han kanske trivs där.

Jag minns för övrigt att vi tittade på klippet i den första länken nån gång i Norge, och Johans första reaktion när han såg 1969-Jagger var "Men! Det är ju du!"

Steve Jobs kan fara hem

Jag vet inte varför men idag har jag råkat ut för lite mer iPhone-hysteri än vanligt.
Jag fattar inte grejen ärligt talat.

Är det bara jag som tycker att iPhone är SJUKT ful? Hela grejen med "iLife" är ju att det ska vara så jävla coolt, varför är då telefonen så jävla ful? Jag trodde för övrigt att det var ett skämt att Apple kallade hela sitt koncept för iLife - liksom, vem fan vill att ens liv ska vara definerat av sin dator/telefon? Uppenbarligen en hel del. Är det för att deras liv är helt tomma eller saknar de helt enkelt en egen vilja?
Jag lovar att alla fåren på tele2 har varsin iPhone, iToaster och iVacuumcleaner.




P.S. Den dagen då YouTube byter namn till iTube är vi alla förlorade. Och den kommer, tro mig. iCalled it.

Framtid?

Jag har varit duktig. Hade en lite diffus plan om att söka något musikprogram till hösten, och läsa någon randomkurs fram till dess.
Nu har jag anmält mig till inte mindre än tre olika kurser redan för vårterminen 09.
Två olika engelskakurser på distans och nånting vid namn "Skapande musik - songwriting" i Umeå...
Tänk om jag kommer in? Vad fan ska jag göra då?


Just ja, angående den lite närmare framtiden:
Den som vill kan komma och lyssna på mig och Jesper på Krokodil den 27e december, hoppas på stor publik!

Så oerhört dumt

Jag såg en reklamfilm för Tele 2 tror jag det var.
Det var iaf ett företag som hade som slogan: "Born to be cheap." och i reklamen var det en person i en fårkostym som sökte jobb på ett kontor där det jobbade riktiga får.
Han fick inte jobbet för han var inte född får.

Kopplingen är alltså cheap/sheep.
Alltså... nej??? Det funkar inte era jävla idioter.
Hur jävla okunnig är man om man tror att de två orden går att få till samma sak? De går ju för fan knappt att rimma med.

Dessutom verkar de inte veta att "be cheap" oftast betyder att man är snål. Så FÖRBANNAT jävla korkat.

Även, vem fan vill föra fram en bild av att det bara är får på ens företag? Glöm att jag nånsin köper något av er, jävla får.

Lou Reed för helvete!!!

Om man ändå ska gnälla

Så varför inte göra det med råge? För övrigt är uttrycket "med råge" något jag använt mig av kanske totalt tre gånger i hela mitt liv.

Jag tänkte berätta om något som orsakar mig enorm frustration. Det gäller så kallad "IT-teknologi", som folk av någon anledning gillar att kalla det, trots att T:et i IT står för teknologi. Hur som helst. Enligt mina beräkningar har i vår lägenhet en bredbandsuppkoppling på ca 15 Mbit/s. Gott så. För ca en månad sedan bestämde vi oss för att det var jobbigt att ha sladdar över hela lägenheten (vi har ju fyra laptops som ivrigt flyttas runt här hemma, så det är ett jävla gissel med dessa sladdar), så jag och David gick och köpte en trådlös router av märket Netgear. Vi köpte den absolut bästa som fanns i butiken, den kostade 1200 NOK.

Nu har vi ungefär 0.5 Mbit/s.

Om man har igång något som t.ex. uTorrent så stryps alltihopa totalt och det går inte ens att surfa normalt. Jag får flashbacks till 56k-modemstider. Få saker är så frustrerande som att behöva välja mellan att kunna ladda internetsidor på under en minut och att sitta pressa sina nedladdningar i svindlande 50 kb/s.

Vad detta betyder i non-geek är att trådlöst = värdelöst och det gör mig arg.

Förresten, om någon tycker att jag är kräsen och bortskämd som anser att 50 kb/s är värdelöst kan jag upplysa er om att det är 2008. Kom ut ur grottan.

Välkommen till botten

Jag orkar inte uppdatera bloggen så ofta. Det är mest för att mitt liv är så oerhört fattigt på händelser. Det finns i princip bara en grej i mitt liv som typ gör att tiden går framåt, men just det har jag inte tänkt ta upp här.

Jag har fattat ett beslut. Eller kommit till en insikt. Eller jag har kommit till en insikt som gjort att jag nu står inför ett beslut. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill inte vara kvar i jävla skitoslo. Det här stället har tagit allt av mig och jag har fått nog. Diverse hobbypsykologer där ute drar säkert slutsatsen att det är för att jag inte har något att göra alternativt inte har några pengar då jag är arbetslös och att det är därför jag mår dåligt. Well, det är väl anledningen till prefixet "hobby-" framför din psykologtitel. Det enda jag egentligen gillar är tiden under dagen jag får spendera själv när de andra är på jobbet, och det gör mig inte så mycket att vara helt pank, förutom att jag känner mig som en jävla parasit på de andra.

Jag är less.


I övrigt kan jag berätta att jag sett filmen Im Not There typ fem gånger den senaste månaden. Har även laddat hem Duffys debutalbum Rockferry. Bitch can saang!

The Weepies

Hittade ett fantastiskt band i veckan som jag av någon anledning aldrig hört förr. De heter The Weepies och jag tror jag är förälskad.

(Mina ursäkter för övrigt till alla läsare som väntat på en uppdatering men har trasiga högtalare och därmed inte kan ta del av det hela.)

Wow

Jag hittade följande pärla när jag letade runt på Youtube efter en bra länk för The Times They Are A-Changin'. Jävlar vad bra detta är!!!

För övrigt kan jag berätta att jag nu förmodligen är fattigare än vad jag nånsin varit de senaste ca 20 åren. Jag tror tiggarna på Karl Johan har större förmögenhet än vad jag har. Något som illustrerar hur fattig jag är: jag hittade ett plektrum på gatan utanför vårat hus. Jag tänkte inte "Åhå ett plektrum, bra att ha ett extra!"
Jag tänkte "Sweet nu sparade jag 5 spänn!"

Med andra ord - förvänta er storartade julklappar från mitt håll.

Detta har orsakat att jag faktiskt var och sökte jobb idag. Jag var på fem (tror jag) ställen och frågade om det gick för sig att jag kunde spela där, måste säga att responsen - i varje fall från de förmodligen helt befogenhetslösa baristor och bartendrar jag talade med - var rätt positiv.

Ursäkter och julklappar

Jaha. Det var Fars dag igår.
Man kan inte riktigt beskylla mig för att ha glömt det, för det förutsätter att jag först hade vetat om när Fars dag inträffar. Och vems fel är det att jag inte vet när Fars dag är? Förmodligen min fars. Jag avsäger mig allt ansvar för detta klavertramp.

Hur som helst. Gratts (är det ens vad man säger?) på fars dag, pappa. Förlåt för att jag glömde det.

På tal om min far så lovade jag honom för ett tag sedan att jag skulle chocka i år och faktiskt komma på vad jag önskar mig i julklapp. Det enda jag kommit på hittils är att det skulle vara kul med munspel. I ett par olika tonarter skulle vara hemskt festligt.

För jag antar att skivkontrakt och obegränsad studiotid och såna saker är sånt man måste jobba sig till själv, va?


Uppdatering (2 sekunder senare): Om det är något jag faktiskt skulle behöva är det någon som kan hjälpa mig att fippla ihop en vettig Myspace-sida. Om någon där ute känner sig givmild och hjälpsam får ni gärna säga till

Vem bryr sig, egentligen?

Jag kom att tänka på en sak.
Är det egentligen någon som kollar/lyssnar på alla youtube-klipp och sånt som jag delar med mig av här? Var det t.ex. någon som verkligen lyssnade på Movits! eller Coldplay eller Zacke? Det borde ni. Jag bjuder endast på högsta kvalitet. Borde jag bry mig om huruvida folk kollar på länkarna? Är det ens någon som läser det här?

Förresten, jag lyssnade lite på Guns N Roses nya album som tagit typ fem decennier att få klart. Jag tror jag vet varför det tog så lång tid. Axl Rose SUGER och trodde att det skulle gå att dölja genom att överarbeta skiten. Fel. Haha.

Det bästa GNR nånsin har gjort är en Dylan-cover, och t.o.m med det misslyckades de, för Axl Rose SUGER. Slash kan inte rädda hela situationen. Vid närmare eftertanke kan inte Slash rädda ens en liten bit av någon situation någonsin. Någon som hört honom våldta Hendrix' Hey Joe? Tur att Eric Clapton finns, så någon kan visa hur man SKA spela lead guitar på en rockig Knockin' On Heaven's Door.
(Notera förresten vid 2:36 hur Bobby håller på att missa när versen börjar, krävs den sammanlagda kraften hos Beatles och Rolling Stones för att styra upp, hoho)

Barack to the future

Rätt man vann. Change! Yes we can!
Jag är jävligt skeptisk. Ja, rätt man vann men det är fortfarande en man som förmodligen kommer att anfalla Iran, och samtidigt förbjuder Kalifornien, Arizona, Arkansas och Florida äktenskap för homosexuella, och gamla äktenskap ogiltigförklaras.

Jag har under valkampanjen desperat försökt få veta lite mer om vad de där männen egentligen tycker om saker som faktiskt spelar roll, såsom vad de egentligen har för politik. Jag har kollat på så mycket amerikansk media som möjligt (de BORDE ju iaf ha bäst koll på sitt eget land) men allt som rapporterats har varit taktiker och statistik och analyser av vilka sorts väljare som blivit påverkade hit och dit av de olika kandidaternas tal. Aldrig VAD de egentligen har sagt.

"Idag när senator Obama pratade inledde han med att prata om blahablabla, vilket förmodligen tilltalar den och den gruppen väljare." Jaha? VAD SA HAN DÅ? Ingen vet, för det är inte intressant. Det enda som är intressant är att göra det hela till ett stort jävla sportevenemang, med merchandise och reklam mellan tekningarna. World's greatest democracy my ass. De var ju för helvete inte ens förberedda för att folket faktiskt gick och röstade, tydligen var det köer i timmar för att komma till vallokalerna. Hela den här jävla cirkusen har fått mig att tappa den lilla tron jag hade på "demokrati".

Förste svarta presidenten, jaja grattis USA ni är så förbannat jävla jämställda och inte alls rasistiska. "Va? Diskriminerar jag dig pga din hudfärg? Haha, nej du, inte i detta landet, kolla bara på Obama! Go get me a sandwich, nigger!"

Men ja, rätt man vann iallafall, och en till sak att glädjas över är kanske det höga valdeltagandet. Kanske säger det något om en förändrad attityd hos människor eller något.


Det här är också rätt man:
www.myspace.com/zackemusik





P.S. Någon som vet varför wav-filerna jag får ut från Cubase LE4 inte går att komprimera till mp3? "Unsupported WAVE-format" whats up with that? Jag vet att mp3 är djävulen och så men det är så världen ser ut.

P.P.S. Nevermind, jag löste det.

The Amazing Race

Sitter och kollar på CNN och valvakan. Jag är helt överväldigad av den oerhörda mängden skräp de häver ur sig. Har sällan sett maken till så jävla värdelös meningslös statistik som de står och stoltserar med.

Jag tänkte skriva mina tankar om valet men jag får återkomma, jag kan knappt tänka medans jag tittar på det här, det är så jävla korkat.

I aim to please

Eftersom jag vet att de flesta människorna i den här världen mer eller mindre planerar sina hela liv efter vad jag lyssnar på för musik så har jag nu lagt in två superhäftiga mojänger på sidan här. Enjoy.

Careful what you wish for...

Min vän Ben har nu vid två olika tillfällen påpekat att han lämnades ute i beskrivandet av min The Last Shadowpuppets-upplevelse. Det var naturligtvis inte med flit, jag var bara trött (av förklarliga skäl, som han är en av de få som vet om).

Här kommer därför mina tankar om Ben. Detta blir helt spontant och ogenomtänkt för att komma så nära sanningen som möjligt:

Ben är min äldsta vän. Han var där vid min sida redan när jag föddes och har aldrig riktigt avvikit sedan dess. Geografiska och i viss mån sociala hinder har stötts på och överkommits, utan tvekan på grund av Ben, då jag själv är en usel vän som inte ringer till folk när jag egentligen borde det.

I Ben ser jag alla goda egenskaper jag själv besitter, minus alla dåliga. Han är briljant men inte arrogant, han är ödmjuk och förstående.

Det finns ytterst få personer i min egen ålder och omgivning som jag genuint ser upp till, men Ben är en av dem. Många gånger här i Oslo har jag slagits av panikartade känslor och undrat varför jag slösar min tid här när jag skulle kunna vara i Uppsala (då Umeå) med Ben.

När vi gick andra året på gymnasiet började en jargong i vår klass som handlade om att Ben var gud och han blev så smått dyrkad. Jag tror inte riktigt han visste vad han skulle göra med all denna uppmärksamhet men han hanterade det hela med yttersta värdighet. Allt var naturligtvis med glimten i ögat men det var ingen slump att det var Ben som blev subjekterad för detta då alltihopa grundades i en enorm respekt för honom, från hela klassen.

Jag känner medan jag skriver det här och tänker på Ben att jag blir lite gladare, min dag kommer tack vare Ben - utan att han ens varit här eller ens pratat med mig idag - bli lite bättre. Han har den effekten på människor.

Ben är vår sol under regniga dagar. Ben är vår herde och vi är hans får. Ben är en kall öl i en het bastu. Ben är kanske vårt enda hopp i denna mörka och dystra värld.

Jag kan fortsätta hur länge som helst.

Procrastination...

Jag tänkte skriva om hur jag gillar att skjuta upp saker men jag orkar inte göra det nu.

Får bli en annan gång.

Inatt jag drömde

Ligger här i soffan och tittar på den fantastiska Tina Fey's fantastiska serie 30 Rock. Jag har laddat hem alla avsnitt naturligtvis och jag kan naturligtvis inte bara se ETT avsnitt utan minst fem innan jag somnar.

Mellan avsnitten i detta någorlunda ofrivilliga marathon hör jag hur Johan pratar i sömnen i rummet intill. Han låter väldigt irriterad när han sover...
Hur som helst, det fick mig att tänka på en dröm jag hade igårnatt som jag hade glömt bort, och den hade jag tänkt dela med mig av.

Jag var på date med ingen mindre än Björk! Fast hon var ungefär lika gammal som jag.
Och jag älskade henne. Och hon älskade mig.
Vi var antingen i Reykjavik eller London eller Piteå, jag är inte säker. Staden såg ut som London, det var människor där som jag känner igen från Piteå men alla pratade isländska och hon var tvungen att översätta allt för mig.

Till slut skulle hon sjunga Joga för mig, men när hon började sjunga var det nåt helt annat. Det var Markus väckarklocka. Tack Markus.

Om jag lyssnar på Björk ett tag innan jag somnar och tänker på henne sjuuukt intensivt så kanske hon kommer tillbaka?

The Last Shadow Puppets

Jaha. Jag sitter här och stirrar på en tom ruta där det är meningen att jag ska skriva in massa text som sedan ska bilda ett blogginlägg med titeln "The Last Shadow Puppets". Jag valde den titeln för att tala om att jag har varit och sett dem uppträda i Stockholm den här veckan, men som vanligt kommer jag inte på vad jag ska skriva. Så jag skriver väl en stund och så ser vi vad det blir. Jag borde ju kanske skriva om hur det var.

Det var bra.

Inget mer dessvärre. Det var ingen konsert som kommer gå till historien som något fantastiskt. De hade en 16-mannaorkester med sig vilket var lite coolt, men annars var det inte sådär jättehäftigt. De kom inte riktigt igång kändes det som, det var först på slutet som det blev riktigt bra. En sak som slog mig är att det måste kännas lite konstigt att vara Miles Kane. Hur ska man egentligen reagera när flickorna bara skriker "Alex!!!" med sina irriterande gälla röster mellan varje låt. Och varför skriker de bara Alex? Visst, det är ju Alex Turner som är stjärnan men Miles är väl minst lika snygg och förtjänt av lite irrationell idoldyrkan?!

När jag skulle förklara för min faster vilka Alex Turner och Miles Kane var så sa jag att de var min generations Lennon/McCartney. Det stämmer nog inte riktigt, men de är otroligt synkade. Avsluta varandras meningar-synkade. Och det gör de också, t.o.m i sångerna. Jag är oerhört nyfiken på vad mer de kommer att göra tillsammans.

Nu tänker jag sluta.




Just det, igår sökte jag nästan ett jobb. Jag bestämde till slut att jag var lite för onykter för att skriva en bra ansökan, men ändå!

P.P.S. På tal om Alex. En annan Alex har nu en blogg. Den lite bättre Alex.
alexanderqvarfordt.blogspot.com

En sak till

Just ja, blev utmanad av min syster.

Fem saker i frysen.
Jag tvivlar på att det någonsin har varit fem saker i vår frys samtidigt, och jag orkar ärligt talat inte gå upp och kolla i frysen just nu men vad som brukar finnas där är: pommes frites, glass, vodka, bacardi, is.

Fem saker i garderoben.
I dont get it. Kläder?

Fem saker i bilen.
Jag äger ingen bil längre nu när jag bor i Stora Staden men när jag gjorde det fanns där oftast en hel massa skivor som alltid spelades på så hög volym som det gick utan att högtalarna distade (Red Hot Chili Peppers, Laleh och The Thrills spelades frekvent), fotbollsskor och/eller fotboll, en väska med kläder som jag glömt ta ut från någon resa, okänd substans någonstans som orsakade viss odör, och sen lyste en kupevärmare med sin frånvaro.

Fem saker i handväskan.
Seriöst? Anna varför bad du mig svara på de här frågorna som uppenbarligen är för kvinnor av kvinnor? Anyway, jag har ingen handväska, men jag har fickor.
I dem finns det plektrum, öronproppar, mynt, ludd och nycklar.

Förresten, är det inte ganska inkonsekvent att det hela handlar om "fem saker" men det är bara fyra frågor?
Jag är ett duktigt litet får och skickar vidare det här, jag utmanar Therese och Ben & Andreas.

"Du uppdaterar ju aldrig"

Ja det var väl ett tag sedan det kom en riktig uppdatering, (om man inte räknar min förra, "here's a big fuck you dedicated from me to you...") så det kanske är dags.

Jag har varit i Stockholm en sväng. Tidigt på morgonen i torsdags satte jag mig på ett tåg som skulle ta mig mellan de båda huvudstäderna. Syftet med resan var att se Coldplay spela i globen på kvällen. Jag skulle nog inte kalla mig ett fan av Coldplay - visst, jag tycker att de har gjort några riktigt bra låtar och ganska många ganska bra låtar - så jag hade inga särskilda förväntningar på spelningen. Faktiskt så kändes hela projektet på förhand mer omständigt än vad det var värt. Men jag hade ju redan köpt och glömt och fått postad biljetten så det var ju lika bra att utnyttja det. Och som jag är glad att jag gjorde det. Det var en av de bättre spelningarna jag sett - trots att jag hade sittplats!

Jag sov hos min fantastiska faster och sedan bar det av tillbaka till Oslo igen tidigt på fredagmorgonen. Varför jag bokade det tidigaste tåget tillbaka har jag ännu inte riktigt förstått.

Fredagen passerade sedan ganska lugnt förbi, jag och David chillade i lägenheten medan Markus och Johan var ute och såg... Coldplay.
Ja, de spelade i Oslo dagen efter. Det visste inte jag när jag köpte biljetten. Jag tvivlar dock på att de kan ha varit lika bra här som de var när jag såg dem så jag är inte bitter.

Sedan blev det lördag och vår officiella ettårsdag i Oslo. Detta skulle naturligtvis firas. Mina vänner tog även detta tillfälle i akt att klämma in mitt födelsedagsfirande, de gav mig vad jag tycker var en oerhört fin present, själva presenten i sig var kanske mest rolig men det var hur ambitiösa de varit som rörde mig.

Det började med att Johan ringde mig och sa att "vi har världens grej, du måste skynda dig ner till Torshov!!!". När jag kom hem igen efter att jag fått ett sms där det stod "Ägd!" hade de ställt upp 22 lådor i hallen innehållandes varsin ballong samt varsitt kort som jag kan använda som valuta för olika saker, som t.ex. att inte behöva diska eller att få en öl. Ett kort gav mig t.o.m. vetorätt i valfri fråga!

Sen åt vi god middag och tårta innan vi gick ut för att se veckans andra spelning - Johnossi. Tyvärr tyckte jag inte de var särskilt bra, jag tyckte de hade gjort sin musik lite för hård för sitt eget bästa. Ljudkvaliten inte heller särskilt bra.

På min riktiga födelsedag, den 24e, var det dags för konsert nummer tre - Immortal Technique. Min vän Isak (som faktiskt fyller år samma dag som jag) kom hit för att se den med mig. Vi slappade runt i stan under dagen för att sedan se på den fantastiska spelningen som Immortal Technique och Diabolic bjöd på. Efteråt pratade jag lite snabbt med dem och de gav mig en signerad affisch då jag sa att jag var för pank för att köpa en skiva. Woho! Där ser ni, man tjänar på att vara arbetslös.

Lite bilder och sånt:





Coldplay:


Johnossi:


Immortal Technique:

Vid närmare eftertanke...

... så vet jag inte hur stolt jag är över er egentligen.

Blondinbella är för helvete den mest lästa bloggen i Sverige. Skärpning.

Patriotism

Haha, nej jag tänker inte skriva ett långt hetsigt inlägg om så kallade nationalister/skinheads/karlstadsbor. Det är faktiskt jag som är patrioten idag. Men jag är samtidigt feminist så det ska nog gå bra. Jag har spelat rätt mycket World of Warcraft på sista tiden (jag vet, det är fjantigt och hemskt och vår största plåga och bla bla bla skaffa en orginell tanke era jävla får) där jag spelar en hel del med människor från resten av Europa, och alla delar naturligtvis åsikten att svenska kvinnor är så fantastiskt vackra (vilket de är) men that's about it.

Idag kom jag till en insikt om unga svenska kvinnor som gjorde mig stolt över mitt land:

Ni äger.








P.S. Isak var är du?

Oslo? Groznyj?

Herrejävlar. Herrejävlar vilka åskväder det blir här.
Vi i familjen (eller borde jag kalla dem för 'boysen'?) satt ikväll i godan ro i vardagsrummet och gör vad vi gör bäst, slappade, när vi plötsligt kände hur huset skakade och vi hörde bomber smälla utanför. Ordentliga explosioner. Jag gick ut på balkongen för att se vad som stod på och förväntade mig se ryska stridsvagnar rulla ner för Grefsenveien men där var helt lugnt sånär som på en taxi.

Det visade sig att det inte alls var krig, det var bara himlen som sjöng. Drar ut sladden nu.

Österut till Väst

Förra helgen smög jag iväg österut till Göteborg och festivalen Way Out West och framför allt Neil Young. Jag hade först inte tänkt åka dit pga monetära anledningar men när jag hittade min dosa till internetbanken och kollade mitt konto så fanns där betydligt mycket mer än vad jag hade trott och räknat med hela sommaren, så självklart köpte jag en biljett på momangen.
Efter en relativt sömnlös natt (jag var så exalterad av Neil Young att jag knappt kunde sova) och några timmar på en buss var jag och Johan framme i Göteborg. Jag gillar Göteborg. Det känns ungefär som Oslo fast lite bättre. Framför allt pratar folk svenska där, de gör de inte här. På väg in till festivalområdet på eftermiddagen, blev jag stoppad precis utanför av frågan "Är du intresserad av mänskliga rättigheter?". Vad fan svarar man på det? Nej? Det går ju inte. Jag frågade vad det innebar att vara intresserad av mänskliga rättigheter och hips vips var jag med i Amnesty International. Wtf? Jag är en sucker för söta flickor med en cause. Även, Amnesty är ju inte helt dumt. Jag och Johan drev runt litegrann och kollade på några spelningar (Looptroop och Franz Ferdinand stod ut mest) och drack några folköl till hutlöst överpris medan vi väntade på att David - som hade jobbat i Oslo under dagen och tagit en senare buss - skulle anlända.

Vi såg från vårt öltält (som inte var något tält egentligen, mest en inhägnad) lite av Grinderman innan vi gick och ställde oss för att se underbara Isländska Sigur Rós. Efter den spelningen övervägde vi lite snabbt om vi skulle se Broder Daniel eller sticka in direkt till stan för att se några klubbspelningar. Alla var överens om att Broder Daniel inte var värt besväret och vi begav oss iväg.

Väl framme satte vi oss ett tag och vilade våra trötta ryggar och drack löjligt billig starköl den här gången. Det var två band som skulle spela där den kvällen, först var det någon sorts Kambodjansk pop som var ganska intressant, och sen gick vi fram till (den väldigt trånga) scenen för att se The Dodos. Jag blev ganska blown away.

Sen var det tänkt att vi skulle sova allihopa hos Davids syster (jag som bestämde mig för att överhuvudtaget åka till Göteborg så sent var naturligtvis oanmäld) så efter lite yrande på stan och ätande och missande av sista pendeltåg tog vi en hemskt dyr taxi hem till henne. Vi sov en skvätt och åkte tillbaka till festivalen runt tvåtiden nästa dag.

På lördagen tog vi det rätt lugnt i början av dagen och såg inte så många akter. De största frågetecknena som blev till exklamationer (är det ett svenskt ord?) Fleet Foxes. Efter den spelningen delade vi på oss då Johan och David gick för att se Flaming Lips och jag gick för att ta plats så nära scenen som möjligt i slutet av Håkan Hellströms set så jag kunde få en bra plats till Neil Young en timme senare. Jag missade slutet av Håkan på PDOL så det funkade rätt bra, även om Flaming Lips skulle ha varit något extraordinärt. Man får göra uppoffringar... särskilt för Neil Young. Efter Håkan var klar fann jag mig själv mitt i något sorts generationsskifte när alla de 14-åriga flickorna närmast scenen lämnade plats för de 40-åriga männen. När Neil efter sina två timmar var färdig med det sista crescendot i avslutande Beatles-covern A Day In The Life var jag en väldigt nöjd människa. Sen tåg och sömn och tåg och buss och Oslo och en dreadlockprydd Markus.

Bäst med festivalen:

• Neil Young. Oväntat va?


• The Dodos. "Folk-rock" eller nåt antar jag att man kan säga att det är. En akustisk ofta distad gitarr med fingerplock tillsammans med en innovativ trummis och en kille med en xylofon och en tom sopkorg. Med massor av energi. Jag blev väldigt inspirerad av gitarristen Meric.


• Island. Jag har hört totalt två artister från Island. Björk och Sigur Rós. Och jag har sett båda live under relativt lika omständigheter (sent på kvällen på festival) och båda gångerna har det varit bland det bästa jag sett.


• Människor i allmänhet. I synnerhet Davids motsats och syster Malin, som bjöd på allt möjligt.

Sämst med festivalen:

• Christian Kjellvander. Har hört massor hype om honom under sommaren. ZZZZZZZZZZZZZZZZ


• Mat/Öl-områdena i vilkas matservering det blev totalt kaos efter kl 17, och som saknade möjligheter att urinera i. Man var tvungen att gå ut från själva öltältsområdet för att gå på toa, och sen stå i kö igen för att kunna komma tillbaka. Ett par extra ingångar på det största av områdena hade inte suttit fel heller så man slapp trängas så hemskt när man skulle in.


• Publiken levererade inte riktigt. Är man längst fram på självaste headlinern på en festival med över 20000 besökare och självaste headlinern består av självaste Neil Young så ska det knappt gå att hålla sig på benen. Det var otillfredsställande lugnt där framme.


• Laleh var inte där.


• Folk i allmänhet. Hur kan man bli irriterad för att någon t.ex. trampar på ens fötter eller stöter in i en NÄR MAN ÄR PÅ KONSERT?! Varör tar man med sig sin handväska om man har tänkt stå längst fram? Varför lämnar man sagda handväska på andra sidan staketet så man inte kommer åt den sen och måste vara ivägen i en kvart innan man får tillbaka den? Jag tror publik-problemet bestod i att det var för mycket folk och för lite människor.

The Dodos - Fools

Bob Dylan har förändrat mitt liv fullständigt

Jag såg The Dark Knight idag äntligen. Den var helt makalöst fantastisk. Jag tänkte ägna det här inlägget åt filmen men sen kom jag hem och började lyssna på Dylan så jag har väl inget val längre...

Jag skrev för ett tag sedan (tror jag iallafall att jag gjorde) att jag hade en plan att gå igenom alla Bob Dylans skivor från början, samt Beatles alla skivor. Det går sådär, för alla är så jävla bra att jag fastnar på dom. Först tänkte jag att The Freewheelin' Bob Dylan och The Times They Are A-Changin' var det bästa som fanns i hela världen, sedan kom jag till Another Side of Bob Dylan och fastnade där istället.
Och sen. Ja, sen kommer vansinniga elektriska 1965-66-Dylan. Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited och slutligen Blonde On Blonde. Ni förstår varför det inte går så fort framåt, hur ska man nånsin kunna slita sig från allt det här? Jag gjorde ett litet hopp framåt och har nu kommit till Blood On The Tracks. Jag tycker det är så jävla orättvist att en man kan få ha så mycket geni.

Dessutom känns det som att allting är skrivet för bara mig och att jag aldrig nånsin kommer att känna likadant för nånting. Jag har vid fler än ett tillfälle brustit ut i gråt bara för att det är så perfekt och vackert.

Bob Dylan har förändrat mitt liv fullständigt. Jag är inte samma person nu som jag var före jag hittade honom. Jag är kär i Bob Dylan.


Dagens soundtrack:

Mass Effect

I helgen har det bara varit jag och David i lägenheten. Markus har varit hemma i "Södra Sverige" (allt nedanför Gävle är Stockholm va?) och Johan är kvar i Piteå. Det känns som att vår lilla enhet kräver allihopa för att det egentligen ska fungera, det blir inte så många knop gjorda t.ex. när det bara är jag och David. Något som naturligtvis inte behöver vara något negativt, jag har nämligen på de senaste ca 50 timmarna ägnat drygt 20 åt att spela Mass Effect på Xbox360. Det var ett tag sedan jag spelade spel bara för underhållningens skull och utan att tävla (World of Warcraft räknas inte, det är mer en drog än ett spel), men det var fantastiskt. Jag uppmuntrar alla att spela det. Dessutom har jag hunnit med att skriva en helt ny sång.

Don't fuck with Saren.


Alien poon, någon?


Annars har jag inget mer att säga, förutom att jag älskar feta hippies:


Nu ska jag titta på Flight of the Conchords och sova.

Tillbaka i Oslo

Sitter nu återigen hemma i Skandinaviens kanske sunkigaste lägenhetsbyggnad och Skandinaviens definitivt smutsigaste soffa (jepp, samma som jag ska sova i, tack så mycket gänget) och försöker samla mina tankar. Det går inte. Det enda som går att tänka på är: det är VARMT i Oslo! Herrejävlar vad varmt det är. Det är för varmt för ditt eget bästa. Lite konstigt är det, här har man gått hela sommaren i 15-gradiga Piteå och undrat var solen egentligen har tagit vägen, och när det äntligen blir varmt är det enda man kan göra att klaga på att det är så jävla varmt. Utlovas dock åska och regn den kommande veckan så det kommer nog bli mer att klaga på.

I övrigt känns det nu lite mindre vemodigt att vara tillbaka här, särskilt när jag inser att Piteå slutar ju faktiskt leverera efter PDOL. Alla åker hem/iväg igen och hela länet får någon sorts kollektiv baksmälla i två veckor, och sen är det plötsligt höst. Här är det iallafall sommar ett tag till. Min plan är nu att hitta ett jobb som inte gör att jag vill kräkas så fort jag tänker på det (yeah right, som att det finns?) och varva med att försöka spela lite musik för människor.

Nu ska jag gå ner till stan och äta glass.

Ten thousand dollars at the drop of a hat...

Jaha då var det dags. Sitter sömnlös sista natten i Piteå, imorgon bär det iväg tillbaka till Oslo och... verkligheten antar jag. Det känns lite vemodigt. I början var Oslo ett stort äventyr som jag åkte iväg på utan att veta vad som skulle hända, nu vet jag exakt vad som kommer att hända, och det är föga upphetsande när man har att jämföra med en helt underbar sommar (trots det usla vädret) med vänner och familj i Piteå.

Det här pretty much sums up vad jag känner:

Undermedveten poesi?

Nu när jag är en slackande odugling och lever hemma hos mina föräldrar kliver jag naturligtvis inte upp ur sängen på morgonen utan ligger istället kvar och drar mig i ett par timmar. Under dessa "bonus"-timmar då jag egentligen har vaknat en gång men väljer att somna om brukar jag drömma en hel del konstiga saker, men jag brukar inte komma ihåg så många detaljer från drömmarna.
Idag slog mig dock en grej som jag drömde för några dagar sedan.

Någonstans i min dröm dök min anteckningsbok, i vilken jag skriver alla mina texter, upp och jag läste i den. Där hade jag till min förvåning skrivit tre helt nya låtar! Jag insåg på något sätt att det borde vara en dröm, för jag hade inget minne alls av att ha skrivit det, och jag minns att jag tyckte att det var väldigt bra dessutom, så jag läste igenom allting för att försöka komma ihåg det när jag vaknade. Det gjorde jag naturligtvis inte. Det enda jag minns är att ordet "pasta" förekom någonstans. Känns inte som något som är så lätt att bygga på tyvärr. Något positivt är ju iallafall att jag uppenbarligen har de där texterna i mitt huvud någonstans, helt färdiga... Ganska skumt.


On a completely different note, min vän Andreas pekade mig mot Luleåbaserade(?) Movits! idag. Som jag är tacksam för det!

Äppelknyckarjazz:

Det känns bra att fler och fler börjar fatta att hip hop och jazz hör ihop.

Orgelsolo!!!

Vi dör ju over here

Okej jag ska vara ärlig, jag har tappat intresset ganska rejält för den här bloggen. Vad är det egentligen för vits att blogga när man inte är en 17-årig tjej och kan skriva om smink och MUF och cafén där de har god varm choklad på Söder? Och kan tjäna miljoner? Föga vits, är svaret.
Men här sitter jag ändå, hela en gång i månaden ungefär, och spiller ut min själ för er.
Egentligen gör jag inte ens det, jag gör för många olagliga och omoraliska saker för att känna mig helt bekväm med att ge ut hela sanningen här.

Anyway. Så varför dör vi over here och vilka är vi som dör? "Vi" är såklart jag själv, och vi dör därför att vi håller på att torka ut. Det krävs ett nytt Arctic Monkeys-album.
Nånting har börjat hända med mig. Tre dagar i rad nu har jag vaknat och istället för att snooza på i tre timmar har jag direkt klivit upp. För att lyssna på Arctic Monkeys. Sen har jag suttit där och lyssnat igenom allt material jag har med dem ett par gånger innan jag startat min dag.
The Last Shadow Puppets i all ära, men det är inte samma sak... Missförstå inte dock, de är trots allt en av de bästa sakerna som hänt det här året.

Jag gjorde en akustisk version av Mardy Bum som någon sorts terapi i väntan på nästa album (som förresten inte lär komma förrän nästa år):


Annars är det inte så mycket som händer. Solen har börjat visa sig i Piteå (ja, jag är kvar, ett tag till) vilket ju är positivt.










Sol.

At last...

En uppdatering. Hissar varningsflaggan för att det kan bli ett rätt långt inlägg då det ju faktiskt var ett tag sedan jag skrev sist. När jag lämnade er hade jag precis beslutat mig för att åka till Piteå ett tag. En vecka hade jag tänkt mig, men det blev lite längre än så. Men nu ska vi inte förhasta oss, innan Piteå gjorde jag en annan resa, nämligen till Amsterdam.

Amsterdam är en konstig stad. Oerhört vacker men väldigt konstig. Jag gillade den. Jag åkte dit helt själv för att träffa ett gäng geeks som jag spelar World of Warcraft med. Tyckte att jag inte kunde missa att se hur det var när en massa personer från flera olika länder i flera olika åldrar träffades, som vet att de är vänner med varandra fast inte känner varandra alls förutom en liten del av sina liv.

Så jag bokade en flygbiljett tur och retur från Oslo till Amsterdam. Dagen för resan upptäckte jag (det är bortom mig hur jag inte kunde ha märkt det tidigare) att mitt flyg inte alls gick från Gardemoen utan från Sandefjord, vilket ligger två timmars tågresa från Oslo. Kände mig väldigt lättad över att jag upptäckte det i tid, och tänkte på hur fantastiskt korkad jag hade känt mig om jag åkt till fel flygplats. Så jag stack till centralstationen och hoppade på ett tåg mot Sandefjord, hoppade av tåget och på en buss som tog mig till flygplatsen, knallade in och letade upp en check-in-mackapär för KLM. Drog återigen en lättnadens suck över hur tur jag hade som inte åkte till fel flygplats och började incheckningsprocessen.

Allt gick fint fram till frågan "Do you have the required passport or visa for your destination?". Panik.

Inte fan hade jag tänkt på passet när jag packade, jag är ju så van att åka mellan Norge och Sverige och då behöver man inget pass. När jag tog mig upp från golvet efter smällen jag fick i magen av den insikten bestämde jag mig för att styra upp situationen och gick jag till KLMs disk där jag charmade receptionisten till att bryta mot alla möjliga regler och ändra min biljett till ett flyg tidigt nästa morgon istället, fortfarande med samma hemresa, helt utan extra kostnad. KLM äger. Jag äger. Så jag åkte tillbaka till Oslo lagom till att missa en spelning som David, Johan och Markus gick på och drog till Amsterdam nästa dag istället. Från Gardemoen, med passet den här gången. Väl där fick jag veta att lågbudgethotellet som en av mina WoW-kompisar bokat åt mig och honom hade klantat och var fullbokade, så vi inte hade något rum. De hade istället bokat in oss på femstjärniga Grand Hotel Amsterdam. Ingen klagade.

En väldigt god middag, några nya vänner, en massa öl och en massa timmar senare fann jag mig tillbaka i Oslo, arbetslös och väldigt glad över det. Fast att vara arbetslös i Europas dyraste stad är lite halvjobbigt så jag verkställde min diffusa plan jag hade i huvudet att åka till Piteå. En vecka hade jag tänkt mig, men det blev lite längre än så. Sitter här nu inne på vecka tre. Men vem kan egentligen klandra mig? Jag ägnar min tid åt att spela musik med min vän Jesper, att leka med min systers barn och att dricka öl.

Det får bli allt för den här gången. Nu är ni up to speed iallafall, vem vet, kanske låter inte nästa uppdatering vänta på sig lika länge som nu.

Laters...


P.S. De senaste två månaderna har jag verkligen missbrukat Bob Dylan. Jag har knappt lyssnat på något annat alls. Har kommit ur det lite nu dock, mitt soundtrack just nu:

The Kooks - Konk

Goddag. Jag tänkte försöka mig på något som jag faktiskt aldrig har gjort förut och recensera en skiva. Får jag någon respons (det är fan dåligt med kommenterandet här alltså, med undantag för bloggnybörjarna Ben och Andreas som började leverera direkt, skärpning ni andra, och skyll inte på för få uppdateringar!) kanske det blir fler.

Först ut är iallafall nya plattan Konk från brittiska The Kooks.

Konk släpptes den 14 April 2008 och är det andra albumet från Kooks och jag måste säga att jag var ganska taggad på den. Deras första skiva, Inside In, Inside Out bjöd på grymt catchy pop/rock men utan att vara något dussenalbum. Man kunde höra att de ville iväg nånstans och att den här gruppen har grymt stor potential. En sak jag störde mig enormt på var dock de banala texterna, tio låtar om fjortisheartbreak är inte så intressant. Jag var därför väldigt nyfiken på vad en Luke Pritchard med några extra år och en hel massa ny världsvana under bältet kunde åstadkomma. Detta i kombination med att jag läst intervjuer där bandet sagt att man vill utveckla sin musik och experimentera lite med andra genrer gjorde naturligtvis mig naturligtvis mycket förväntansfull.

Måste tyvärr säga att Konk inte riktigt lever upp till förväntningarna. Missförstå inte, skivan är bra, faktiskt riktigt bra på sina ställen, men det känns lite som att de verkligen vill göra sig själva till något mer, men inte riktigt klarar det hela vägen och fyller på genom att spela safe och återgå till vad de vet funkade på förra skivan. Och hur var det då med texterna, har Pritchard utvecklats någonting?

Låt oss titta på några godbitar jag gillar personligen:
"I came to tell you, that you're my favourite girl/
how would you like it, if I put you into my world?"

Även:
"And it feels like love, love love/
And it feels like touch, touch, touch"

Ja du, Luke. It feels like touch...

Nåväl, musikaliskt märker man fortfarande att det finns enorm potential, leadgitarristen är hur bra som helst, och melodierna är riktigt bra. Vissa kanske förresten tycker att det är orättvist att dissa en stackars 22-åring för att han skriver banala texter. Till er följer här en lista på ett par låtar som en annan 22-åring skrivit:

• Blowin' In The Wind
• Girl From The North Country
• Masters Of War
• A Hard Rain's A-Gonna Fall
• Don't Think Twice, It's All Right

Men visst, det är inte rättvist att jämföra med 1900-talets största poet heller, däremot kan man jämföra med Alex Turner från Arctic Monkeys som skriver om banala saker men gör det helt fantastiskt poetiskt och vackert. Luke Pritchard verkar inte ha förstått skillnaden.

Anyway. När man sitter och lyssnar på albumet och börjar tänka sådär så dyker plötsligt låten Sway upp. Har ännu inte lyckats lyssna på den en gång utan att behöva köra den igen direkt efteråt. The Kooks - Sway är förmodligen årets låt. Fast det säger jag utan att ha lyssnat på The Age Of The Understatement, debutalbumet från The Last Shadowpuppets - ett sidoprojekt med sagda Alex Turner från Arctic Monkeys tillsammans med The Rascals (obs inte The Young Rascals) frontman Miles Kane. Den skivan kom ut i dagarna, ska nog gå och köpa den imorgon (kanske blir en till recension snarare än man tror!).

Så, någonstans började jag skriva om The Kooks och jag får väl knyta upp den tråden då innan det här går överstyr. Slutbetyg på Konk: 7/10. En besviken sjua.


I övrigt kan jag berätta att ljuset i tunneln som är mitt liv har siktats. Jag kommer att sluta på mitt jobb den 30 april vilket känns ENORMT skönt. Vet inte hur länge till jag hade klarat där. Sen vet jag inte riktigt vad som händer, jag funderar lite på att åka till Piteå ett tag och slita lite på mina föräldrars gästvänlighet för att ladda batterierna eller nåt. Det skulle behövas, ty jag har mått lite småkasst på sista tiden vilket trolkigtvis är på grund av det värdelösa arbetet.
Även, sommaren har kommit till Oslo. Pang sa det och så var det inte vår längre! Det gör mig lite mer taggad på att stanna kvar. Har börjat om att skriva igen också, bådar gott.

Patchoo

2-1 och annat.

Jaha. Dags för det här igen.
Som sagt fick vi en ny lägenhet nyss att flytta in i och den där jäveln där uppe såg detta som ett gyllene tillfälle att kvittera min nytagna ledning. Sagt och gjort, när vi efter en minimal flyttstädning stod på gatan med en massa grejer (merparten var dock redan överflyttad till nya lägenheten) utanför vår nya port inser vi att nyckeln i Johans hand inte passar. Den riktiga nyckeln ligger kvar i den gamla lägenheten. Inlåst. Vi hade redan lämnat över alla gamla nycklar, så den nyckelknippan vi fått med oss var alltså någon helt annan nyckelknippa som bara hade dykt upp mitt i virrvarret. HMM, jävligt genomskinligt, Gud.
Till råga på allt hade inte vår nya hyresvärd/vaktmästare någon extranyckel, och vår gamla hyresvärd var redan långt borta i utan möjlighet att komma tillbaka och omöjlig att nå på telefon.

Här någonstans blev den officiella ställningen 1-1.
Det kändes väldigt nära till hands att bara gå och lägga sig på spåren på gatan och vänta på spårvagnen. Men, precis när vi bestämt oss för att starta den långa färden hem till M&M för att sova på deras golv ringde min telefon och ett möte med våra gamla nycklar kunde arrangeras.
2-1 motherfucker.

Eftersom man inte kommer någonvart i världen på att vara ärlig så är vi officiellt bara två personer i den här lägenheten (som även var fallet förra gången), och eftersom hyresvärden och vaktmästaren är samma person och att vi inte vet när vi kommer att behöva en vaktmästare beslutades att min säng måste väck för att inte väcka misstankar. För övrigt är det rätt stor risk att en vaktmästare kommer behövas lite titt som tätt då allting i huset verkar vara från tidigt 70-tal och utslitet till bristningsgränsen.

Nåväl, minus en säng betydde att vi var tvungna att åka till Ikea för att köpa en bäddsoffa till mig. En TV-bänk behövdes också bestämde vi. Kanske en lampa. Så vi åkte iväg till Ikea...
Fem timmar och 10.000 NOK senare kom vi hem med en bäddsoffa, en TV-bänk, fem lampor, en byrå, ett bord (ville köpa två, ett till köket och ett till johan, men köksbordet var slut), två stolar, fyra hyllor och allt möjligt annat skräp. Nej, fel, vi fick inte ens köpt en TV-bänk som planen var, ty den var också slut. Så vi måste tillbaka igen.

Kollar man på resultaten så kan man lätt konstatera att Ingvar Kamprad > Gud.

Uhm, vad mer... jag hatar mitt jobb. Jag insåg idag att jag aldrig någonsin har haft ett jobb som jag inte har hatat. Det var inte en särskilt upplyftande tanke.

Erik Stoltz 1 - Gud 0

Jajjemän. Seger!
Som alla vet är guds enda syfte att jävlas med oss här på jorden, och den här gången försökte den banditen sätta käppar i hjulet för vårt lägenhetssökande. Men icke! Med sällsynt utomordentlig delegeringsförmåga såg jag till att vi kommer att undvika hemlöshet även efter 1a april.

Samtalet kom idag runt 18-tiden. Gud var besegrad. Den här ronden iallafall, han har en tendens att gång på gång komma med nya utmaningar och jävulskap.

Så vad annars? Jag var i Piteå en vecka över påsk med en internetanslutning som hoppade upp och ner vilket jag väljer att skylla avsaknadet av blogguppdateringar på. Det var väldigt skönt att få komma hem och träffa familj och vänner. Lite paradoxalt dock, för det känns inte riktigt som "hemma" längre att bo hos mina föräldrar, men samtidigt kan jag ju knappast påstå att lägenheten i Oslo är "hemma". Är jag hemlös iallafall? Damn you, God!
Nåväl, efter en supermysig vecka i Piteå är jag nu iallafall tillbaka i Oslo för att återgå till mitt 05.30-uppvaknande liv. Hurra.

Karlstad - Sveriges rövhål?

Karlstad är en jävla skitstad. Dess relativa närhet till Oslo gör att det kryllar av karlstadsmänniskor i den här staden, så vi råkar ut för dem ganska ofta, och vi är alla överens om att Karlstad är en jävla skitstad. Vad har Karlstad någonsin gjort för dig? Ingenting, är svaret. Det enda Karlstad producerar är NSF (Nationalsocialistisk Front, för den oinsatte) och mandat till Sverigedemokraterna. Goa gubbar med andra ord.
Alla i Karlstad är rasister. Detta är ett faktum, finns inget att diskutera. Det intressanta är att de verkar inte ens veta om det själva. Köksbordsrasismen är alltså så vitt utbredd och djupt rotad i karlstadborna att de inte ens märker det, den bara är där, lika naturlig för dem som luften de andas. Vi kan förresten anta att luften i Karlstad är riktigt jävla rutten.
Värmländska är en jävligt löjlig dialekt. Ingen kan prata värmländska och förvänta sig att bli tagen på allvar. Smala Sussie för helvete.

Vidare. Jag är frisk nu, hurra för antibiotika. Säga vad man vill om hur bra och nyttigt det egentligen är, det jävlat mördar sjukdomar iallafall. Pang sa det, så kunde jag helt plötsligt äta och leva som en riktig människa. Detta innebär att istället för att min sömn avbryts av LP-sväljande så avbryts den av att jag igen måste kliva upp före livet självt och gå till jobbet varje morgon.

Vår tid börjar nu återigen ägnas åt att söka lägenheter, då vi bara kan bo kvar där vi är nu till den sista Mars. Ivan lämnar oss för Bulgarien, så det är bara jag, Johan och David som nu är ute och jagar treor. Vi hoppas på att förr eller senare stöta på någon som bara har att välja mellan oss och något sorts kollektiv av heroinmissbrukare att hyra ut till, så vi på så sätt möjligen kan ha en chans att få en lägenhet. Antingen det, eller så blir det väl att hyra direkt av den som äger huset, och inte i andra hand, men i de fallen finns det nästan aldrig några vitvaror, och det är inget vi känner oss särskilt peppade på att köpa och sedan behöva trixa med efter vår vistelse är slut.

Det får bli allt för den här gången, kom ihåg att kolla in min youtube-profil och min pixbox med jämna mellanrum!

Pang pang

Helvete

Varför blir jag aldrig frisk? Har på fyra veckor lyckats klämma in magsjuka, helt galen feber och nu vad som liknar halsfluss. Jag sover i ca 15 minuter åt gången, när jag sväljer känns det som att försöka svälja en LP-skiva. Jag är less på den här jävla skiten.

Juno

Filmen Juno är nog den bästa film jag kommer se i år. Jag, David, Johan och Markus var på bio igår och alla var överens om hur fantastisk den var.
Oscarsnominerad för bästa film, bästa kvinnliga huvudroll (Ellen Page, född 1987?!), bästa regi och bästa manus. Hur ofta får en komedi såna nomineringar? Den vann till och med priset för bästa manus, inte så konstigt egentligen - ofta man INTE ger pris till någon som heter Diablo i förnamn.
Dessutom är det oerhörda geniet Michael Cera med (född 1988?!?!).

Anar vi en ny trend där tonåringar faktiskt spelas av tonåringar istället för 30-åringar, á la Luke Perry i "Beverly Hills, 90210"?

Hur som helst, om du gillar endorfiner, gå och se Juno.

Seriöst...

Kom för helvete inte och tro att du kan plocka poäng genom att komma hem och börja härja runt lite planlöst i lägenheten för att slutligen bestämma dig för att städa upp eller något, och göra det genom att efter att konstatera att "det luktar penis" utföra det oerhörda arbetet att "plocka undan från köksbordet." Och kom FÖR HELVETE inte och tro att poängen du eventuellt plockade räknas NÄR DET SOM VAR PÅ KÖKSBORDET HAR FLYTTATS TILL MITTEN AV KÖKSGOLVET SÅ ATT NÅGON ANNAN FÅR TA HAND OM DET.

"Oooh det är alltid plastpåsar på köksbordet." Big jävla deal, ska jag snickra ihop en medalj som pris för att du orkar stå ut med det eller?


And now for something completely different, det här är rent guld:

Feberyrande

Jag upplever just nu en smärta som börjar någonstans bakom ögonen, kör runt några varv genom hela huvudet och slutar i nacken. Det tar ont att blinka. Fan vad värdelöst.
Vaknar flera gånger mitt i natten i vad som närmast kan beskrivas som sjöar av svett, för att sedan börja frysa och huttra okontrollerat.

Jaja, färdigkröjmat.

I övrigt händer det inte så mycket just nu i våra liv. Har kvar mitt föraktade jobb till mitten av Mars ungefär, och sedan kommer jag att åka till Piteå över påsken för att rock some faces där. När jobbet är slut ska jag berätta för er om den underbara mannen som är min förman. Som jag avskyr honom.

Nu ska jag lyssna på Primal Scream och svettas/frysa. Cheers.

P.S. Testa det här: http://www.addictinggames.com/spintheblackcircle.html. Det är vansinnigt. Vansinnigt!

P.P.S. Kamrat Fidel överlistar reaktionärerna som vanligt. Ett stort långfinger i ansiktet på de som trodde att de kunde vänta tills han dog och sedan i tumultet ta över.

Feel the funk blast!

Tänkte bara påminna er/upplysa er om att Rage Against The Machine kommer till Hultsfred i sommar. Kanske kan festivalen vända den dåliga nedåtgående trenden som varit de senaste åren? Jag hoppas det, och jag hoppas att jag kommer att kunna åka dit.

Även, Laleh är det bästa som har hänt Sverige sedan... tja, Laleh är det bästa som har hänt Sverige.

Jag lever fortfarande

Hej igen. Det var ett tag sedan jag skrev här. Om jag kände någon sorts ansvar för er mina läsare så skulle jag kanske be om ursäkt för det.

Hur som helst.
Jag har fått jobb, woho! Det är ett roligt varierande arbete som utmanar mig på många olika plan. Mina arbetsuppgifter sträcker sig från att öppna lådor fyllda med tidningar, till att lägga sagda tidningar på ett rullband. Det är helt fantastiskt. Även, arbetstiderna passar mig perfekt! Jag börjar 06.30 och slutar 16.00, vilket innebär att en vanlig arbetsdag utan övertid tar ungefär elva timmar av min dag. Jag var less på jobbet vid lunchtid första dagen. Ja just det, min chef är totalt jävla korkad också.

Utöver det händer inte så mycket just nu. Jag har inlett mitt projekt att lyssna igenom alla album med Dylan, Beatles, Neil Young och Joni Mitchell. Det kommer ta ett tag...
På tal om Bob Dylan så blir jag bara mer och mer kär i honom och nu har han lurat i mig att jag ska bli "folk singer".

Igår fick jag ett mail från Youtube som informerade mig om att "we have removed or disabled access to the following material as a result of a third-party notification by VAN MORRISON / EXILE PRODUCTIONS". Intressant. Vad var det för något jag hade stulit, undrar ni? INGENTING. Det som fanns i videon var som vanligt bara jag och min gitarr, och inget mer. Vad var det för video då? Det var min cover på "It's All Over Now, Baby Blue" som - get this - BOB DYLAN har skrivit. Man undrar ju varför Youtube tycker att Van Morrison ska kontrollera vem som får göra Bob Dylan-covers.
Jag är ganska jävla förbannad, varför tittar de inte ens på sakerna de tar bort, innan de tar bort dem? Helvete.

Vem hade anat?

Det visar sig att människan som skriver bloggen med titeln "Din nya startsida" och beskriver sig själv "Bara 21 år gammal och ändå så insiktsfull. Helt otroligt." är något utav en narcissist. Vem hade anat?
Detta inser jag nu när jag upplevt nöjet att se mig själv på youtube, varför jag har bestämt mig för att fortsätta lägga upp saker där. Jag anar att majoriteten av mina läsare kanske inte är sådär jättehemma med den här sortens nymodigheter, och youtube är inte världens lättaste kanske att hitta obskyra norrlänningar i oslo på, så därför tänker jag lägga en länk till min youtubeprofil här till höger.

Jag kanske t.o.m förnedrar mig själv så mycket att jag sjunger, vem vet?

Jag på youtube.

Cheers

Vad gör jag egentligen?

Ja det kanske ni undrar. Ibland undrar jag också.
Jag tänkte visa vad det är jag sysslar med mest förutom att spela starcraft och att inte ha något jobb.


Under the bridge



Little wing

Bah.

"Do I feel lucky?"

Ikväll har varit en ganska ovanlig fredagkväll. Det var nästan helt lugnt och tyst, bara jag och David var hemma, resten var ute och söp. Det ovanliga här ligger alltså i att det inte var någon hemma hos oss och söp. Och i att jag inte var med, grattis mig. Så anyway, jag fick alltså nästan vara helt själv i flera timmar, förutom David då, fast han brukar inte göra så mycket väsen av sig på kvällarna. Dessutom, när fulla människor började droppa in så var det -hör och häpna - INGEN som levde om som helvete, INGEN som la sig på soffan (bredvid min säng) för att börja snarka efter tre sekunder, och INGEN som ringde på dörrklockan helt vansinnigt länge - porttelefonen lever om som fan, håller man knappen intryckt i längre än en sekund tappar jag allt intresse för att fortsätta leva och/eller öppna dörren.

När jag köpte julklappar hittade jag en Clint Eastwood-box som jag genast köpte till mig själv, fast sedan kom på att jag borde ge till Johan, fast sedan kom på att han inte förtjänade den. Ägnade kvällen åt att se på Dirty Harry.

Jag har aldrig sett den förut, den var faktiskt ganska bra. Clint Eastwood är ju naturligtvis så badass som det bara går att vara, men även om man ser bortom det så hittar man faktiskt en rätt bra film. Intressant att han är så supermegabadass men ändå inte omänskligt perfekt á la James Bond.

Nu ska jag lägga mig och fundera över mina värderingar - se till att de stämmer överens med Harry Calahans.

Boom.

Frustrerad

Det är lite jobbigt att jag aldrig får spela musik i fred. På vardagar när jag vaknar (vid typ kl 12-13 nånting - och du som tänker att jag borde kliva upp tidigare för att få tid, far hem. Hur jävla inspirerad tror du jag är kl 8 på morgonen?) kommer Markus hit och ska ha med mig ut på stan och söka jobb och annat oviktigt skräp, sen när jag kommer hem så har alltid Bento perfekt timing och glider in ca 5 sekunder efter att jag kommit genom dörren, sen droppar Ivan och Johan in lite senare och helvetet bryter lös. På eftermiddagarna/kvällarna är det alltid typ femhundra människor hemma hos oss, för våra vänner har ingen internetanslutning. Enda tiden jag är ensam och kan känna mig kreativ ifred är på natten, men då sover ju alla så då kan jag inte spela heller.

Varför är jag här egentligen om jag inte kan spela musik? Jävla helvete. Nu ska jag på stan och Söka Jobb. Vi ska gå till samma bemanningsföretag som vi var på i onsdags och fråga igen om vi inte kan få jobba på ett ställe som de inte ens har utannonserat. Jag är sjukt optimistisk...


Dessutom har jag tvingats lyssna på The Kristet Utseende hela jävla morgonen idag. FYFAN VAD DOM SUGER. TKU och Blink 182 kan fara hem.

Årets första kärlek

Känner att den här förtjänar en egen post.
Årets första förälskelse är egentligen en pånyttfödelse av en gammal flamma:

Bob Dylan - It's All Over Now Baby Blue

Long time no see

Hej igen. Jag har inte uppdaterat på ett tag för jag har varit upptagen med att fira jul och spela starcraft och sånt. Nåväl.
När jag lämnade er senast var jag oinspirerad och slapp. Föga har förändrats.

Vad jag sysslat med sedan 18:32 den 17 december 2007:

• Missat tåget till Sverige.
  En lagomt frustrerad Erik sprang in på Oslo Centralstation efter att ha väntat ca tio minuter i en stillastående funktionshindrad spårvagn, för att upptäcka att tåget gått för en minut sedan. Gick naturligtvis inte att boka om biljettjäveln heller så jag fick köpa en ny biljett till första bästa tåg till Södertälje (där jag skulle byta till tåg mot Älvsbyn), som skulle komma fram tio minuter EFTER att norrlandståget skulle gå. Jag var sådär alldeles mysigt varm i kroppen av ilska. Det hela slutade med att jag sov hos faster i Stockholm och flög hem morgonen därpå.


• Upplevt Post-Kalles-Piteå.
  Tragik. Piteå en fredagkväll utan Karls Källa. Det var ganska sorgligt. Jag kom hem på torsdagen innan julafton, träffade mina underbara vänner på fredagen. Så skulle vi gå ut. Tragik.


• Gått plus som fan på tomten.
  Mina föräldrar är vansinniga. Jag fick extremt fina, och DYRA, klappar. Förra julen var jag så himla nöjd med mig själv för att jag kände mig vuxen vid insikten att det faktiskt var roligare att ge bort klappar än att få. HA! Trodde så även i år fram tills att jag öppnade mina paket. Fast lite kul var det att leka rock star och ge bort en av mina gitarrer till min kusin. :)


• Ätit annat än korv och pasta varje dag.
  Julmat. Mmmm...


• Missat tåget till Norge.
  Okej, inte riktigt så. Jag insåg att jag ville få mer tid med mina vänner och familj så jag sket i tåget snarare. Men det såg roligare ut om jag hade missat tåget åt båda håll. Blev flyga flygplan istället. Dyrt :<


• Firat nyår.
  Var på nyårsfest på Grünerlökka. Ganska standard, det var säkert bra folk där men det vet jag inget om, för på alla fester ska det ju naturligtvis vara så vansinnigt hög musik hela tiden - trots att ingen dansar - så det går ju inte att få något egentligt intellektuellt utbyte med någon. Tur det, för tänk vad hemskt om man skulle tvingas visa något annat än sin yta för en annan människa! Men men, det var väl trevligt iallafall.


• Börjat skriva mer musik
  Det började hemma i Piteå när jag fick träffa min familj och alla vänner, blev lite inspirerad och började skriva ner saker titt som tätt, och det har typ hållit i sig även här i Oslo. Yay! Snart kanske jag kan få ihop något som jag inte behöver skämmas för.

...And that's pretty much it.
Jo, jag har insett att jag måste lyssna på ALLTING som Bob Dylan och Beatles har gjort. Jag låtsas som att jag vet något om de båda men jag har egentligen bara hört kanske 10% av allting. Det var det om det förflutna.

Vad framtiden har att bjuda på hoppas jag är ett jobb på samma ställe som Johan och Ivan. Jag och Markus har legat på lite nu de senaste dagarna för att få börja jobba där. Det skulle vara guld, och vi har bestämt att om vi får det så ska han följa med till Piteå en sväng och hämta min bil. Så håll tummarna allihopa för att jag får jobb så kanske ni får träffa en ny människa som är guld värd!

Jag har lite bilder på min telefon som jag tänkte lägga upp här snart, fast frågan är hur intressanta de är. Det är inte så himla många dock, så det gör nog inte så mycket.

Skriver mer när jag inte har varit vaken till kl 06...

re
Erik