The Kooks - Konk

Goddag. Jag tänkte försöka mig på något som jag faktiskt aldrig har gjort förut och recensera en skiva. Får jag någon respons (det är fan dåligt med kommenterandet här alltså, med undantag för bloggnybörjarna Ben och Andreas som började leverera direkt, skärpning ni andra, och skyll inte på för få uppdateringar!) kanske det blir fler.

Först ut är iallafall nya plattan Konk från brittiska The Kooks.

Konk släpptes den 14 April 2008 och är det andra albumet från Kooks och jag måste säga att jag var ganska taggad på den. Deras första skiva, Inside In, Inside Out bjöd på grymt catchy pop/rock men utan att vara något dussenalbum. Man kunde höra att de ville iväg nånstans och att den här gruppen har grymt stor potential. En sak jag störde mig enormt på var dock de banala texterna, tio låtar om fjortisheartbreak är inte så intressant. Jag var därför väldigt nyfiken på vad en Luke Pritchard med några extra år och en hel massa ny världsvana under bältet kunde åstadkomma. Detta i kombination med att jag läst intervjuer där bandet sagt att man vill utveckla sin musik och experimentera lite med andra genrer gjorde naturligtvis mig naturligtvis mycket förväntansfull.

Måste tyvärr säga att Konk inte riktigt lever upp till förväntningarna. Missförstå inte, skivan är bra, faktiskt riktigt bra på sina ställen, men det känns lite som att de verkligen vill göra sig själva till något mer, men inte riktigt klarar det hela vägen och fyller på genom att spela safe och återgå till vad de vet funkade på förra skivan. Och hur var det då med texterna, har Pritchard utvecklats någonting?

Låt oss titta på några godbitar jag gillar personligen:
"I came to tell you, that you're my favourite girl/
how would you like it, if I put you into my world?"

Även:
"And it feels like love, love love/
And it feels like touch, touch, touch"

Ja du, Luke. It feels like touch...

Nåväl, musikaliskt märker man fortfarande att det finns enorm potential, leadgitarristen är hur bra som helst, och melodierna är riktigt bra. Vissa kanske förresten tycker att det är orättvist att dissa en stackars 22-åring för att han skriver banala texter. Till er följer här en lista på ett par låtar som en annan 22-åring skrivit:

• Blowin' In The Wind
• Girl From The North Country
• Masters Of War
• A Hard Rain's A-Gonna Fall
• Don't Think Twice, It's All Right

Men visst, det är inte rättvist att jämföra med 1900-talets största poet heller, däremot kan man jämföra med Alex Turner från Arctic Monkeys som skriver om banala saker men gör det helt fantastiskt poetiskt och vackert. Luke Pritchard verkar inte ha förstått skillnaden.

Anyway. När man sitter och lyssnar på albumet och börjar tänka sådär så dyker plötsligt låten Sway upp. Har ännu inte lyckats lyssna på den en gång utan att behöva köra den igen direkt efteråt. The Kooks - Sway är förmodligen årets låt. Fast det säger jag utan att ha lyssnat på The Age Of The Understatement, debutalbumet från The Last Shadowpuppets - ett sidoprojekt med sagda Alex Turner från Arctic Monkeys tillsammans med The Rascals (obs inte The Young Rascals) frontman Miles Kane. Den skivan kom ut i dagarna, ska nog gå och köpa den imorgon (kanske blir en till recension snarare än man tror!).

Så, någonstans började jag skriva om The Kooks och jag får väl knyta upp den tråden då innan det här går överstyr. Slutbetyg på Konk: 7/10. En besviken sjua.


I övrigt kan jag berätta att ljuset i tunneln som är mitt liv har siktats. Jag kommer att sluta på mitt jobb den 30 april vilket känns ENORMT skönt. Vet inte hur länge till jag hade klarat där. Sen vet jag inte riktigt vad som händer, jag funderar lite på att åka till Piteå ett tag och slita lite på mina föräldrars gästvänlighet för att ladda batterierna eller nåt. Det skulle behövas, ty jag har mått lite småkasst på sista tiden vilket trolkigtvis är på grund av det värdelösa arbetet.
Även, sommaren har kommit till Oslo. Pang sa det och så var det inte vår längre! Det gör mig lite mer taggad på att stanna kvar. Har börjat om att skriva igen också, bådar gott.

Patchoo

2-1 och annat.

Jaha. Dags för det här igen.
Som sagt fick vi en ny lägenhet nyss att flytta in i och den där jäveln där uppe såg detta som ett gyllene tillfälle att kvittera min nytagna ledning. Sagt och gjort, när vi efter en minimal flyttstädning stod på gatan med en massa grejer (merparten var dock redan överflyttad till nya lägenheten) utanför vår nya port inser vi att nyckeln i Johans hand inte passar. Den riktiga nyckeln ligger kvar i den gamla lägenheten. Inlåst. Vi hade redan lämnat över alla gamla nycklar, så den nyckelknippan vi fått med oss var alltså någon helt annan nyckelknippa som bara hade dykt upp mitt i virrvarret. HMM, jävligt genomskinligt, Gud.
Till råga på allt hade inte vår nya hyresvärd/vaktmästare någon extranyckel, och vår gamla hyresvärd var redan långt borta i utan möjlighet att komma tillbaka och omöjlig att nå på telefon.

Här någonstans blev den officiella ställningen 1-1.
Det kändes väldigt nära till hands att bara gå och lägga sig på spåren på gatan och vänta på spårvagnen. Men, precis när vi bestämt oss för att starta den långa färden hem till M&M för att sova på deras golv ringde min telefon och ett möte med våra gamla nycklar kunde arrangeras.
2-1 motherfucker.

Eftersom man inte kommer någonvart i världen på att vara ärlig så är vi officiellt bara två personer i den här lägenheten (som även var fallet förra gången), och eftersom hyresvärden och vaktmästaren är samma person och att vi inte vet när vi kommer att behöva en vaktmästare beslutades att min säng måste väck för att inte väcka misstankar. För övrigt är det rätt stor risk att en vaktmästare kommer behövas lite titt som tätt då allting i huset verkar vara från tidigt 70-tal och utslitet till bristningsgränsen.

Nåväl, minus en säng betydde att vi var tvungna att åka till Ikea för att köpa en bäddsoffa till mig. En TV-bänk behövdes också bestämde vi. Kanske en lampa. Så vi åkte iväg till Ikea...
Fem timmar och 10.000 NOK senare kom vi hem med en bäddsoffa, en TV-bänk, fem lampor, en byrå, ett bord (ville köpa två, ett till köket och ett till johan, men köksbordet var slut), två stolar, fyra hyllor och allt möjligt annat skräp. Nej, fel, vi fick inte ens köpt en TV-bänk som planen var, ty den var också slut. Så vi måste tillbaka igen.

Kollar man på resultaten så kan man lätt konstatera att Ingvar Kamprad > Gud.

Uhm, vad mer... jag hatar mitt jobb. Jag insåg idag att jag aldrig någonsin har haft ett jobb som jag inte har hatat. Det var inte en särskilt upplyftande tanke.