Jag känner mig oinspirerad... därför måste alla som läser det här inlägget skriva en kommentar och tipsa mig om minst en låt. Helst någon som ni inte tror att jag har hört förr.
Vad jag själv lyssnar på för tillfället och kan tipsa er om är The Beta Band - Dry The Rain
Ser fram emot er hjälp. Cheers.
måndag 17 december 2007
lördag 15 december 2007
Wow.
Jag var på spelning igår.
Jag och Johan kom till John Dee som klubben heter typ en kvart efter att de öppnade och reflekterade genast över hur väldigt mysigt ställe det var. Det var typ inga människor där när vi kom så vi satte oss i lugn och ro och tog en öl för att sedan ta plats längst fram närmast scenen när mer och mer folk kom. Efter ett tag kom en tjej som vekrade vara förbandet upp på scenen utan att säga något och började stämma sin gitarr. Hon såg väldigt blyg och försiktig ut och man märkte knappt när stämmandet övergick till första låten. Fast när hon väl kom igång med första riffet på riktigt märkte man. Hennes små fingrar sprattlade vilt och på något sätt åstadkom hon en helt fantastisk melodi.
Sen började hon sjunga.
Wow.
Jag kan inte riktigt beskriva hur hon lät, men jag har hört Björk sjunga live, det här var bättre. Jag bara stod och gapade under hela hennes set. Hon var alldeles underbar. Sedan, när man inte trodde att det kunde bli bättre, körde hon en låt där hon först spelade en slinga på gitarren som spelades in och loopades, sedan la hon på en slinga till och en slinga till. Och sen sjöng hon. Det var magiskt. Hon var magisk. Efter spelningen stod hon och sålde t-shirts och skivor och sånt, så efter att jag berättat för henne hur magisk hon var frågade jag var man kunde hitta mer av hennes musik.
"Jag finns på myspace, och här", sa hon och pekade på en skiva, "det är faktiskt den sista som finns kvar." Jag köpte den naturligtvis. Det gjorde inte ens något att jag när jag kom hem märkte att fodralet var tomt, för då kunde jag med gott samvete ladda ner den.
Promise And The Monster. Lägg henne på minnet.
Åh, just det. José Gonzales spelade sen. Han var bra.
Så då var det avklarat. Ni kanske är nyfikna på kvinnan jag ska gifta mig med. Det är jag också. Jag tror att jag har skrivit om henne tidigare faktiskt, men jag är inte riktigt säker, hon uppträder (också en sångerska) iallafall tillsammans med en kille som spelar gitarr varje vecka på en klubb som jag och Markus typ snubblade över när vi skulle hem från Sverige-Lettland-matchen för några veckor sedan. Vi var där nu i onsdags också för att lyssna på dem, och hon kände igen mig! Woho! Jag pratade lite med dem efter de hade spelat klart - såg ingen ring. Vet inte hur stor bluff det var, men om jag hörde rätt inbjöd de mig faktiskt att komma nästa vecka och spela en låt. Får inte chans att syna det dock, för jag åker hem till Sverige på onsdag. Damn you!
Min hemfärd var förresten väldigt illa ute, för min oro att biljetterna blivit bortkastade stämde. Lyckligtvis kollade jag pappers-"insamlingen" (en kartong med lite tidningar och diverse kuvert som ingen orkat slänga) vi har i panik-storstädningen som tog plats typ en halvtimme innan hyresvärden skulle komma förbi, och där var biljetterna! Seriöst, vem fan kastar bort ett kuvert med papper i som det står Erik Stoltz på, när man inte själv heter Erik Stoltz? Uppenbarligen någon av klåparna jag bor med. Anyway, skiten är räddad, jag anländer i Älvsbyn kl 11.38 den 20e december.
Ikväll har jag bevisat en gång för alla att jag inte alls "inte är en hora". Jag är en i allra högsta grad, ty jag jobbade som servitör. Nu ska jag somna till en film.
Hejs
P.S. Igen - Promise And The Monster. "Fast jag heter Billie egentligen." -"Billie? Ok..." "...jag heter Erik." Fantastiskt leende. -"Hej Erik!"
Jag och Johan kom till John Dee som klubben heter typ en kvart efter att de öppnade och reflekterade genast över hur väldigt mysigt ställe det var. Det var typ inga människor där när vi kom så vi satte oss i lugn och ro och tog en öl för att sedan ta plats längst fram närmast scenen när mer och mer folk kom. Efter ett tag kom en tjej som vekrade vara förbandet upp på scenen utan att säga något och började stämma sin gitarr. Hon såg väldigt blyg och försiktig ut och man märkte knappt när stämmandet övergick till första låten. Fast när hon väl kom igång med första riffet på riktigt märkte man. Hennes små fingrar sprattlade vilt och på något sätt åstadkom hon en helt fantastisk melodi.
Sen började hon sjunga.
Wow.
Jag kan inte riktigt beskriva hur hon lät, men jag har hört Björk sjunga live, det här var bättre. Jag bara stod och gapade under hela hennes set. Hon var alldeles underbar. Sedan, när man inte trodde att det kunde bli bättre, körde hon en låt där hon först spelade en slinga på gitarren som spelades in och loopades, sedan la hon på en slinga till och en slinga till. Och sen sjöng hon. Det var magiskt. Hon var magisk. Efter spelningen stod hon och sålde t-shirts och skivor och sånt, så efter att jag berättat för henne hur magisk hon var frågade jag var man kunde hitta mer av hennes musik.
"Jag finns på myspace, och här", sa hon och pekade på en skiva, "det är faktiskt den sista som finns kvar." Jag köpte den naturligtvis. Det gjorde inte ens något att jag när jag kom hem märkte att fodralet var tomt, för då kunde jag med gott samvete ladda ner den.
Promise And The Monster. Lägg henne på minnet.
Åh, just det. José Gonzales spelade sen. Han var bra.
Så då var det avklarat. Ni kanske är nyfikna på kvinnan jag ska gifta mig med. Det är jag också. Jag tror att jag har skrivit om henne tidigare faktiskt, men jag är inte riktigt säker, hon uppträder (också en sångerska) iallafall tillsammans med en kille som spelar gitarr varje vecka på en klubb som jag och Markus typ snubblade över när vi skulle hem från Sverige-Lettland-matchen för några veckor sedan. Vi var där nu i onsdags också för att lyssna på dem, och hon kände igen mig! Woho! Jag pratade lite med dem efter de hade spelat klart - såg ingen ring. Vet inte hur stor bluff det var, men om jag hörde rätt inbjöd de mig faktiskt att komma nästa vecka och spela en låt. Får inte chans att syna det dock, för jag åker hem till Sverige på onsdag. Damn you!
Min hemfärd var förresten väldigt illa ute, för min oro att biljetterna blivit bortkastade stämde. Lyckligtvis kollade jag pappers-"insamlingen" (en kartong med lite tidningar och diverse kuvert som ingen orkat slänga) vi har i panik-storstädningen som tog plats typ en halvtimme innan hyresvärden skulle komma förbi, och där var biljetterna! Seriöst, vem fan kastar bort ett kuvert med papper i som det står Erik Stoltz på, när man inte själv heter Erik Stoltz? Uppenbarligen någon av klåparna jag bor med. Anyway, skiten är räddad, jag anländer i Älvsbyn kl 11.38 den 20e december.
Ikväll har jag bevisat en gång för alla att jag inte alls "inte är en hora". Jag är en i allra högsta grad, ty jag jobbade som servitör. Nu ska jag somna till en film.
Hejs
P.S. Igen - Promise And The Monster. "Fast jag heter Billie egentligen." -"Billie? Ok..." "...jag heter Erik." Fantastiskt leende. -"Hej Erik!"
torsdag 13 december 2007
José på G
GALET fyndig rubrik, jag vet.
Blir ett kort inlägg det här, återkommer med mer detaljer senare.
Ikväll ska jag och Johan se José Gonzales äntligen, jag är ganska laddad, och igår träffade jag kvinnan som jag kommer att gifta mig med. Även, Bento köpte ett Playstation 3 igår. Bra vecka.
Just det, vår husvärd kommer förbi idag för att prata om hur länge vi ska bo kvar här, det var helt lugnt att vi stannade längre än 31 dec, vilket är rätt skönt. Allt är inte guld och gröna skogar dock, jag bedömer för tillfället en 25% risk för att någon har kastat bort mina tågbiljetter hem i tron att det var skräp. Eller ja, vi får väl hoppas att om någon har gjort det så är det för att han trodde det var skräp, och inte för att jävlas.
Peace
Blir ett kort inlägg det här, återkommer med mer detaljer senare.
Ikväll ska jag och Johan se José Gonzales äntligen, jag är ganska laddad, och igår träffade jag kvinnan som jag kommer att gifta mig med. Även, Bento köpte ett Playstation 3 igår. Bra vecka.
Just det, vår husvärd kommer förbi idag för att prata om hur länge vi ska bo kvar här, det var helt lugnt att vi stannade längre än 31 dec, vilket är rätt skönt. Allt är inte guld och gröna skogar dock, jag bedömer för tillfället en 25% risk för att någon har kastat bort mina tågbiljetter hem i tron att det var skräp. Eller ja, vi får väl hoppas att om någon har gjort det så är det för att han trodde det var skräp, och inte för att jävlas.
Peace
tisdag 11 december 2007
Tribute
Jag känner att jag måste ge credit where credit is due. Jag var på rätt uselt humör tidigare, som ni kanske kan skönja av mitt förra inlägg. Allt det är helt borta nu, och jag har bara en man att tacka för det.
Jimi Hendrix.
Jimi Hendrix.
måndag 10 december 2007
Är det mig det är fel på eller?
Helg. Jag försökte hålla mig borta från "krogen" den här helgen men det misslyckades då jag råkade lova en vansinnigt festsugen Markus att följa med honom ut.
Varför är varenda jävel man träffar helt ointressant? Finns det verkligen inga människor ute på kvällarna som inte är egocentriska, ytliga och bara korkade? Jag fattar inte. Någon gång vill jag stöta på en person som inte är helt jävla skev. Det har hänt en gång hittills i den här staden och det var då vi träffade Markus och Markus.
En annan liten reflektion. Jag vet inte om det är för att jag är från en liten håla i Norrbotten men jag är lite förvånad över att typ alla i den här staden koksar som galningar. Varje gång man går på toaletten på något uteställe kryllar det av kliande näsor. Jag hatar att gå ut.
Jaja, efterfesten var kul iallafall.
Varför är varenda jävel man träffar helt ointressant? Finns det verkligen inga människor ute på kvällarna som inte är egocentriska, ytliga och bara korkade? Jag fattar inte. Någon gång vill jag stöta på en person som inte är helt jävla skev. Det har hänt en gång hittills i den här staden och det var då vi träffade Markus och Markus.
En annan liten reflektion. Jag vet inte om det är för att jag är från en liten håla i Norrbotten men jag är lite förvånad över att typ alla i den här staden koksar som galningar. Varje gång man går på toaletten på något uteställe kryllar det av kliande näsor. Jag hatar att gå ut.
Jaja, efterfesten var kul iallafall.
torsdag 6 december 2007
Julstämning...
Eller avsaknad av den. Jag skulle förmodligen inte ens veta om att det är julafton på gång om det inte vore för dekorationerna på Karl Johan. Jag tror att jag mer eller mindre undermedvetet har lagt all julstämning åt sidan för att plocka fram den och uppfyllas av den först när jag kommer tillbaka till Piteå över jul.
Just det, Karl Johan är inte den enda indikatorn för julen, de konstanta kraven från min familj om att få veta vad jag önskar mig i julklapp är också en ganska bra givaway. Jag har typ så länge jag kan minnas alltid haft enorma svårigheter med att hitta på en önskelista och sånt, till stort förtret för de som vill ge mig presenter. Men. Jag ska försöka.
Min önskelista:
(Här satt jag i ungefär 10 minuter och försökte verkligen komma på vad jag vill ha, men allt jag kom fram till var att jag behöver en dator, och det tänker jag inte skriva. Istället insåg jag att jag borde göra en lista över mina favoritjullåtar.)
Top 5 jullåtar:
Jag är ledsen, men det finns inte fem bra jullåtar. Vilken misslyckad listdag.
Just det, Karl Johan är inte den enda indikatorn för julen, de konstanta kraven från min familj om att få veta vad jag önskar mig i julklapp är också en ganska bra givaway. Jag har typ så länge jag kan minnas alltid haft enorma svårigheter med att hitta på en önskelista och sånt, till stort förtret för de som vill ge mig presenter. Men. Jag ska försöka.
Min önskelista:
(Här satt jag i ungefär 10 minuter och försökte verkligen komma på vad jag vill ha, men allt jag kom fram till var att jag behöver en dator, och det tänker jag inte skriva. Istället insåg jag att jag borde göra en lista över mina favoritjullåtar.)
Top 5 jullåtar:
- John Lennon - Happy X-mas (War Is Over)
- The Pogues - Fairytale Of New York
- The Band - Christmas Must Be Tonight
Jag är ledsen, men det finns inte fem bra jullåtar. Vilken misslyckad listdag.
Alltså jag överdriver bara med ångestsnacket, lugna dig mamma.
Hej min kära intellektuellt utsvultne läsare. Det är faktiskt något utav ett under att folk fortsätter besöka den här bloggen så sällan som jag uppdaterar den. Jag ska försöka bli bättre, jag lovar, men jag har inte så ofta tid själv vid datorn utan att en miljon människor är i rummet och stör mig och tittar på vad jag skriver (och I'll be damned om jag ska behöva visa de här dårarna något work in progress!). Jag vill ju heller inte publicera något annat än förstklassigt material, så egentligen är det för er egen skull jag aldrig uppdaterar, sluta gnälla. Nåväl.
Måste säga att livet sedan mitt senaste inlägg har varit något ångestfyllt. Jag jobbade som bekant som servitör på en bankett i fredags, vilket var den första ångestkällan. Det SÖG. Debacklet tog plats på ett stort konferenshotell (min favoritatmosfär naturligtvis) som hade flera olika sällskap på middag samtidigt i olika salar. Sällskapet jag serverade åt var ca 260 personer, och mina chefer verkade alla vara helt inkompetenta, för all planering var åt helvete. När all planering är åt helvete kan uppgiften att utfodra 260 personer te sig oerhört svår, vilket den gjorde för mina chefer på plats. Jag har aldrig förr sett mer stressade människor, och det vill inte säga lite för jag har ändå sett Pite Havsbads VD minuterna innan hotellet för första gången invaderades av italienare. Hur som helst, jag orkar inte gå in i detalj på hur allting sög och hur inkompetenta de här människorna var, allt du behöver veta är att jobbet SÖG.
Thon hotell i Sandvika utanför Oslo - åk inte dit.
Nästa ångestmoment var att de tyckte jag jobbade bra den där kvällen (naturligtvis) och ville ge mig mer likadana jobb, så jag var tvungen att tacka nej trots att jag desperat behövde arbete. Jag vet att ni tänker att jag är en kräsen snorunge och bara borde bita ihop. Ja, jag vet att "man inte alltid kan jobba med sitt drömjobb" men NÅN MÅTTA FÅR DET VARA. Jag tänker inte göra något som får mig att må dåligt för pengar, jag är ingen hora, så håll käften. Ångesten över att behöva säga "jag tror inte det är riktigt min grej" som någon annan misslyckad sate blev dock relativt kortvarig, för de på Grata insåg att det fins en anledning till att jag tror att jag kan vara så pass arrogant att jag tackar nej till deras erbjudanden - nämligen att jag är kung och guld värd, så jag fick snabbt ett nytt jobb av dem. Mer om det senare.
Så var var jag. Just det, ångest. Lönen från det tidigare lagerjobbet hade på fredagen inte kommit, som vi trodde. Tomt på kontot, hyran ska betalas, och lönen kommer inte när man förväntat sig. Under-fucking-bart. "Den kommer väl säkert på måndag då" tänkte vi. Inte det. Ringde och frågade vad farao som försiggick och fick veta att pengarna inte kommer förrän nu på fredag. Efter glädjedansen som utbröt efter detta besked kvarstod frågan hur fan vi skulle göra med hyran. Lägg till detta att jag visste att hyresvärden förmodligen försökt ringa mig men inte kommit fram på grund av mitt värdelösa SIM-kort, och därför förmodligen tror att jag försöker undvika honom. Lägg till detta att han inte har bestämt sig ännu för huruvida han vill fortsätta hyra ut lägenheten till oss efter nyår, så får man en ganska rutten och ganska ångestfylld situation. Har fört över de kvarvarande pengarna från Sverige nu (som dock inte kommit fram än så klart, eftersom banker skickar pengar över landsgränser genom att vika ihop sedlar till pappersflygplan och kasta dem) och skrivit ett mail förklarande situationen och hur extremt usel jag känner mig som inte lyckats betala hyran i tid till herr hyresvärd.
Just det, jag hade slut pengar på kontot också som sagt, vilket i sig inte är en SÅ stor ångestkälla, men det betyder att jag nu måste börja säga nej när mina vänner frågar om de får låna av mig, vilket känns desto värre. Haha, lagomt pretto av mig att skriva det.
Något ironiskt dock att vi alla åkte hit för att tjäna storkovan och bli rika som troll, men aldrig varit så fattiga förr. Bah.
En annan - STOR - ångestkälla är att all den här ångesten och stressen har totalt satt stopp för mina "kreativa krafter". Jag kan inte komma på musik alls längre. Det är jättetråkigt.
Nåväl. Allt är inte värdelöst trots allt. Mitt jobb som jag har nu är faktiskt helt okej. Jag jobbar på ett student-fik/lunchrestaurang typ. Folk kommer upp till mig och säger vad de vill ha för något av de tre-fyra rätterna som finns att välja på varje dag, och jag slevar upp det på en tallrik och ger till dem. Mycket likt det värdelösa servitörjobbet kan tyckas, men så är det faktiskt inte. Ingen förväntar sig att jag ska skämma bort någon tills det känns som att man har att göra med spädbarn, eller vara löjligt onaturligt trevlig. Jag är bara precis så trevlig som jag känner för, och oftast är det faktiskt ganska mycket, för nästan alla är trevliga tillbaka och nästan alla tackar så hjärtligt för maten.
Även, nytillskott till vårat lilla gäng. När Jon åkte hem till Sverige (har jag nämnt det? Hur som helst, vår kompis Jon åkte hem till Sverige för att typ ladda upp) kom en av Markus kompisar och tog hans plats. Han verkar supertrevlig. Nu har vi 2x Markus och 2x Erik.
Jag tänkte skriva något mer, men jag glömde bort vad det var för jag lyssnar på Joni Mitchell och dör. Tror vi avslutar där.
Laters
Måste säga att livet sedan mitt senaste inlägg har varit något ångestfyllt. Jag jobbade som bekant som servitör på en bankett i fredags, vilket var den första ångestkällan. Det SÖG. Debacklet tog plats på ett stort konferenshotell (min favoritatmosfär naturligtvis) som hade flera olika sällskap på middag samtidigt i olika salar. Sällskapet jag serverade åt var ca 260 personer, och mina chefer verkade alla vara helt inkompetenta, för all planering var åt helvete. När all planering är åt helvete kan uppgiften att utfodra 260 personer te sig oerhört svår, vilket den gjorde för mina chefer på plats. Jag har aldrig förr sett mer stressade människor, och det vill inte säga lite för jag har ändå sett Pite Havsbads VD minuterna innan hotellet för första gången invaderades av italienare. Hur som helst, jag orkar inte gå in i detalj på hur allting sög och hur inkompetenta de här människorna var, allt du behöver veta är att jobbet SÖG.
Thon hotell i Sandvika utanför Oslo - åk inte dit.
Nästa ångestmoment var att de tyckte jag jobbade bra den där kvällen (naturligtvis) och ville ge mig mer likadana jobb, så jag var tvungen att tacka nej trots att jag desperat behövde arbete. Jag vet att ni tänker att jag är en kräsen snorunge och bara borde bita ihop. Ja, jag vet att "man inte alltid kan jobba med sitt drömjobb" men NÅN MÅTTA FÅR DET VARA. Jag tänker inte göra något som får mig att må dåligt för pengar, jag är ingen hora, så håll käften. Ångesten över att behöva säga "jag tror inte det är riktigt min grej" som någon annan misslyckad sate blev dock relativt kortvarig, för de på Grata insåg att det fins en anledning till att jag tror att jag kan vara så pass arrogant att jag tackar nej till deras erbjudanden - nämligen att jag är kung och guld värd, så jag fick snabbt ett nytt jobb av dem. Mer om det senare.
Så var var jag. Just det, ångest. Lönen från det tidigare lagerjobbet hade på fredagen inte kommit, som vi trodde. Tomt på kontot, hyran ska betalas, och lönen kommer inte när man förväntat sig. Under-fucking-bart. "Den kommer väl säkert på måndag då" tänkte vi. Inte det. Ringde och frågade vad farao som försiggick och fick veta att pengarna inte kommer förrän nu på fredag. Efter glädjedansen som utbröt efter detta besked kvarstod frågan hur fan vi skulle göra med hyran. Lägg till detta att jag visste att hyresvärden förmodligen försökt ringa mig men inte kommit fram på grund av mitt värdelösa SIM-kort, och därför förmodligen tror att jag försöker undvika honom. Lägg till detta att han inte har bestämt sig ännu för huruvida han vill fortsätta hyra ut lägenheten till oss efter nyår, så får man en ganska rutten och ganska ångestfylld situation. Har fört över de kvarvarande pengarna från Sverige nu (som dock inte kommit fram än så klart, eftersom banker skickar pengar över landsgränser genom att vika ihop sedlar till pappersflygplan och kasta dem) och skrivit ett mail förklarande situationen och hur extremt usel jag känner mig som inte lyckats betala hyran i tid till herr hyresvärd.
Just det, jag hade slut pengar på kontot också som sagt, vilket i sig inte är en SÅ stor ångestkälla, men det betyder att jag nu måste börja säga nej när mina vänner frågar om de får låna av mig, vilket känns desto värre. Haha, lagomt pretto av mig att skriva det.
Något ironiskt dock att vi alla åkte hit för att tjäna storkovan och bli rika som troll, men aldrig varit så fattiga förr. Bah.
En annan - STOR - ångestkälla är att all den här ångesten och stressen har totalt satt stopp för mina "kreativa krafter". Jag kan inte komma på musik alls längre. Det är jättetråkigt.
Nåväl. Allt är inte värdelöst trots allt. Mitt jobb som jag har nu är faktiskt helt okej. Jag jobbar på ett student-fik/lunchrestaurang typ. Folk kommer upp till mig och säger vad de vill ha för något av de tre-fyra rätterna som finns att välja på varje dag, och jag slevar upp det på en tallrik och ger till dem. Mycket likt det värdelösa servitörjobbet kan tyckas, men så är det faktiskt inte. Ingen förväntar sig att jag ska skämma bort någon tills det känns som att man har att göra med spädbarn, eller vara löjligt onaturligt trevlig. Jag är bara precis så trevlig som jag känner för, och oftast är det faktiskt ganska mycket, för nästan alla är trevliga tillbaka och nästan alla tackar så hjärtligt för maten.
Även, nytillskott till vårat lilla gäng. När Jon åkte hem till Sverige (har jag nämnt det? Hur som helst, vår kompis Jon åkte hem till Sverige för att typ ladda upp) kom en av Markus kompisar och tog hans plats. Han verkar supertrevlig. Nu har vi 2x Markus och 2x Erik.
Jag tänkte skriva något mer, men jag glömde bort vad det var för jag lyssnar på Joni Mitchell och dör. Tror vi avslutar där.
Laters
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
