Oslo? Groznyj?

Herrejävlar. Herrejävlar vilka åskväder det blir här.
Vi i familjen (eller borde jag kalla dem för 'boysen'?) satt ikväll i godan ro i vardagsrummet och gör vad vi gör bäst, slappade, när vi plötsligt kände hur huset skakade och vi hörde bomber smälla utanför. Ordentliga explosioner. Jag gick ut på balkongen för att se vad som stod på och förväntade mig se ryska stridsvagnar rulla ner för Grefsenveien men där var helt lugnt sånär som på en taxi.

Det visade sig att det inte alls var krig, det var bara himlen som sjöng. Drar ut sladden nu.

Österut till Väst

Förra helgen smög jag iväg österut till Göteborg och festivalen Way Out West och framför allt Neil Young. Jag hade först inte tänkt åka dit pga monetära anledningar men när jag hittade min dosa till internetbanken och kollade mitt konto så fanns där betydligt mycket mer än vad jag hade trott och räknat med hela sommaren, så självklart köpte jag en biljett på momangen.
Efter en relativt sömnlös natt (jag var så exalterad av Neil Young att jag knappt kunde sova) och några timmar på en buss var jag och Johan framme i Göteborg. Jag gillar Göteborg. Det känns ungefär som Oslo fast lite bättre. Framför allt pratar folk svenska där, de gör de inte här. På väg in till festivalområdet på eftermiddagen, blev jag stoppad precis utanför av frågan "Är du intresserad av mänskliga rättigheter?". Vad fan svarar man på det? Nej? Det går ju inte. Jag frågade vad det innebar att vara intresserad av mänskliga rättigheter och hips vips var jag med i Amnesty International. Wtf? Jag är en sucker för söta flickor med en cause. Även, Amnesty är ju inte helt dumt. Jag och Johan drev runt litegrann och kollade på några spelningar (Looptroop och Franz Ferdinand stod ut mest) och drack några folköl till hutlöst överpris medan vi väntade på att David - som hade jobbat i Oslo under dagen och tagit en senare buss - skulle anlända.

Vi såg från vårt öltält (som inte var något tält egentligen, mest en inhägnad) lite av Grinderman innan vi gick och ställde oss för att se underbara Isländska Sigur Rós. Efter den spelningen övervägde vi lite snabbt om vi skulle se Broder Daniel eller sticka in direkt till stan för att se några klubbspelningar. Alla var överens om att Broder Daniel inte var värt besväret och vi begav oss iväg.

Väl framme satte vi oss ett tag och vilade våra trötta ryggar och drack löjligt billig starköl den här gången. Det var två band som skulle spela där den kvällen, först var det någon sorts Kambodjansk pop som var ganska intressant, och sen gick vi fram till (den väldigt trånga) scenen för att se The Dodos. Jag blev ganska blown away.

Sen var det tänkt att vi skulle sova allihopa hos Davids syster (jag som bestämde mig för att överhuvudtaget åka till Göteborg så sent var naturligtvis oanmäld) så efter lite yrande på stan och ätande och missande av sista pendeltåg tog vi en hemskt dyr taxi hem till henne. Vi sov en skvätt och åkte tillbaka till festivalen runt tvåtiden nästa dag.

På lördagen tog vi det rätt lugnt i början av dagen och såg inte så många akter. De största frågetecknena som blev till exklamationer (är det ett svenskt ord?) Fleet Foxes. Efter den spelningen delade vi på oss då Johan och David gick för att se Flaming Lips och jag gick för att ta plats så nära scenen som möjligt i slutet av Håkan Hellströms set så jag kunde få en bra plats till Neil Young en timme senare. Jag missade slutet av Håkan på PDOL så det funkade rätt bra, även om Flaming Lips skulle ha varit något extraordinärt. Man får göra uppoffringar... särskilt för Neil Young. Efter Håkan var klar fann jag mig själv mitt i något sorts generationsskifte när alla de 14-åriga flickorna närmast scenen lämnade plats för de 40-åriga männen. När Neil efter sina två timmar var färdig med det sista crescendot i avslutande Beatles-covern A Day In The Life var jag en väldigt nöjd människa. Sen tåg och sömn och tåg och buss och Oslo och en dreadlockprydd Markus.

Bäst med festivalen:

• Neil Young. Oväntat va?


• The Dodos. "Folk-rock" eller nåt antar jag att man kan säga att det är. En akustisk ofta distad gitarr med fingerplock tillsammans med en innovativ trummis och en kille med en xylofon och en tom sopkorg. Med massor av energi. Jag blev väldigt inspirerad av gitarristen Meric.


• Island. Jag har hört totalt två artister från Island. Björk och Sigur Rós. Och jag har sett båda live under relativt lika omständigheter (sent på kvällen på festival) och båda gångerna har det varit bland det bästa jag sett.


• Människor i allmänhet. I synnerhet Davids motsats och syster Malin, som bjöd på allt möjligt.

Sämst med festivalen:

• Christian Kjellvander. Har hört massor hype om honom under sommaren. ZZZZZZZZZZZZZZZZ


• Mat/Öl-områdena i vilkas matservering det blev totalt kaos efter kl 17, och som saknade möjligheter att urinera i. Man var tvungen att gå ut från själva öltältsområdet för att gå på toa, och sen stå i kö igen för att kunna komma tillbaka. Ett par extra ingångar på det största av områdena hade inte suttit fel heller så man slapp trängas så hemskt när man skulle in.


• Publiken levererade inte riktigt. Är man längst fram på självaste headlinern på en festival med över 20000 besökare och självaste headlinern består av självaste Neil Young så ska det knappt gå att hålla sig på benen. Det var otillfredsställande lugnt där framme.


• Laleh var inte där.


• Folk i allmänhet. Hur kan man bli irriterad för att någon t.ex. trampar på ens fötter eller stöter in i en NÄR MAN ÄR PÅ KONSERT?! Varör tar man med sig sin handväska om man har tänkt stå längst fram? Varför lämnar man sagda handväska på andra sidan staketet så man inte kommer åt den sen och måste vara ivägen i en kvart innan man får tillbaka den? Jag tror publik-problemet bestod i att det var för mycket folk och för lite människor.

The Dodos - Fools

Bob Dylan har förändrat mitt liv fullständigt

Jag såg The Dark Knight idag äntligen. Den var helt makalöst fantastisk. Jag tänkte ägna det här inlägget åt filmen men sen kom jag hem och började lyssna på Dylan så jag har väl inget val längre...

Jag skrev för ett tag sedan (tror jag iallafall att jag gjorde) att jag hade en plan att gå igenom alla Bob Dylans skivor från början, samt Beatles alla skivor. Det går sådär, för alla är så jävla bra att jag fastnar på dom. Först tänkte jag att The Freewheelin' Bob Dylan och The Times They Are A-Changin' var det bästa som fanns i hela världen, sedan kom jag till Another Side of Bob Dylan och fastnade där istället.
Och sen. Ja, sen kommer vansinniga elektriska 1965-66-Dylan. Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited och slutligen Blonde On Blonde. Ni förstår varför det inte går så fort framåt, hur ska man nånsin kunna slita sig från allt det här? Jag gjorde ett litet hopp framåt och har nu kommit till Blood On The Tracks. Jag tycker det är så jävla orättvist att en man kan få ha så mycket geni.

Dessutom känns det som att allting är skrivet för bara mig och att jag aldrig nånsin kommer att känna likadant för nånting. Jag har vid fler än ett tillfälle brustit ut i gråt bara för att det är så perfekt och vackert.

Bob Dylan har förändrat mitt liv fullständigt. Jag är inte samma person nu som jag var före jag hittade honom. Jag är kär i Bob Dylan.


Dagens soundtrack:

Mass Effect

I helgen har det bara varit jag och David i lägenheten. Markus har varit hemma i "Södra Sverige" (allt nedanför Gävle är Stockholm va?) och Johan är kvar i Piteå. Det känns som att vår lilla enhet kräver allihopa för att det egentligen ska fungera, det blir inte så många knop gjorda t.ex. när det bara är jag och David. Något som naturligtvis inte behöver vara något negativt, jag har nämligen på de senaste ca 50 timmarna ägnat drygt 20 åt att spela Mass Effect på Xbox360. Det var ett tag sedan jag spelade spel bara för underhållningens skull och utan att tävla (World of Warcraft räknas inte, det är mer en drog än ett spel), men det var fantastiskt. Jag uppmuntrar alla att spela det. Dessutom har jag hunnit med att skriva en helt ny sång.

Don't fuck with Saren.


Alien poon, någon?


Annars har jag inget mer att säga, förutom att jag älskar feta hippies:


Nu ska jag titta på Flight of the Conchords och sova.