Tillbaka i Oslo

Sitter nu återigen hemma i Skandinaviens kanske sunkigaste lägenhetsbyggnad och Skandinaviens definitivt smutsigaste soffa (jepp, samma som jag ska sova i, tack så mycket gänget) och försöker samla mina tankar. Det går inte. Det enda som går att tänka på är: det är VARMT i Oslo! Herrejävlar vad varmt det är. Det är för varmt för ditt eget bästa. Lite konstigt är det, här har man gått hela sommaren i 15-gradiga Piteå och undrat var solen egentligen har tagit vägen, och när det äntligen blir varmt är det enda man kan göra att klaga på att det är så jävla varmt. Utlovas dock åska och regn den kommande veckan så det kommer nog bli mer att klaga på.

I övrigt känns det nu lite mindre vemodigt att vara tillbaka här, särskilt när jag inser att Piteå slutar ju faktiskt leverera efter PDOL. Alla åker hem/iväg igen och hela länet får någon sorts kollektiv baksmälla i två veckor, och sen är det plötsligt höst. Här är det iallafall sommar ett tag till. Min plan är nu att hitta ett jobb som inte gör att jag vill kräkas så fort jag tänker på det (yeah right, som att det finns?) och varva med att försöka spela lite musik för människor.

Nu ska jag gå ner till stan och äta glass.

Ten thousand dollars at the drop of a hat...

Jaha då var det dags. Sitter sömnlös sista natten i Piteå, imorgon bär det iväg tillbaka till Oslo och... verkligheten antar jag. Det känns lite vemodigt. I början var Oslo ett stort äventyr som jag åkte iväg på utan att veta vad som skulle hända, nu vet jag exakt vad som kommer att hända, och det är föga upphetsande när man har att jämföra med en helt underbar sommar (trots det usla vädret) med vänner och familj i Piteå.

Det här pretty much sums up vad jag känner:

Undermedveten poesi?

Nu när jag är en slackande odugling och lever hemma hos mina föräldrar kliver jag naturligtvis inte upp ur sängen på morgonen utan ligger istället kvar och drar mig i ett par timmar. Under dessa "bonus"-timmar då jag egentligen har vaknat en gång men väljer att somna om brukar jag drömma en hel del konstiga saker, men jag brukar inte komma ihåg så många detaljer från drömmarna.
Idag slog mig dock en grej som jag drömde för några dagar sedan.

Någonstans i min dröm dök min anteckningsbok, i vilken jag skriver alla mina texter, upp och jag läste i den. Där hade jag till min förvåning skrivit tre helt nya låtar! Jag insåg på något sätt att det borde vara en dröm, för jag hade inget minne alls av att ha skrivit det, och jag minns att jag tyckte att det var väldigt bra dessutom, så jag läste igenom allting för att försöka komma ihåg det när jag vaknade. Det gjorde jag naturligtvis inte. Det enda jag minns är att ordet "pasta" förekom någonstans. Känns inte som något som är så lätt att bygga på tyvärr. Något positivt är ju iallafall att jag uppenbarligen har de där texterna i mitt huvud någonstans, helt färdiga... Ganska skumt.


On a completely different note, min vän Andreas pekade mig mot Luleåbaserade(?) Movits! idag. Som jag är tacksam för det!

Äppelknyckarjazz:

Det känns bra att fler och fler börjar fatta att hip hop och jazz hör ihop.

Orgelsolo!!!

Vi dör ju over here

Okej jag ska vara ärlig, jag har tappat intresset ganska rejält för den här bloggen. Vad är det egentligen för vits att blogga när man inte är en 17-årig tjej och kan skriva om smink och MUF och cafén där de har god varm choklad på Söder? Och kan tjäna miljoner? Föga vits, är svaret.
Men här sitter jag ändå, hela en gång i månaden ungefär, och spiller ut min själ för er.
Egentligen gör jag inte ens det, jag gör för många olagliga och omoraliska saker för att känna mig helt bekväm med att ge ut hela sanningen här.

Anyway. Så varför dör vi over here och vilka är vi som dör? "Vi" är såklart jag själv, och vi dör därför att vi håller på att torka ut. Det krävs ett nytt Arctic Monkeys-album.
Nånting har börjat hända med mig. Tre dagar i rad nu har jag vaknat och istället för att snooza på i tre timmar har jag direkt klivit upp. För att lyssna på Arctic Monkeys. Sen har jag suttit där och lyssnat igenom allt material jag har med dem ett par gånger innan jag startat min dag.
The Last Shadow Puppets i all ära, men det är inte samma sak... Missförstå inte dock, de är trots allt en av de bästa sakerna som hänt det här året.

Jag gjorde en akustisk version av Mardy Bum som någon sorts terapi i väntan på nästa album (som förresten inte lär komma förrän nästa år):


Annars är det inte så mycket som händer. Solen har börjat visa sig i Piteå (ja, jag är kvar, ett tag till) vilket ju är positivt.










Sol.