I aim to please

Eftersom jag vet att de flesta människorna i den här världen mer eller mindre planerar sina hela liv efter vad jag lyssnar på för musik så har jag nu lagt in två superhäftiga mojänger på sidan här. Enjoy.

Careful what you wish for...

Min vän Ben har nu vid två olika tillfällen påpekat att han lämnades ute i beskrivandet av min The Last Shadowpuppets-upplevelse. Det var naturligtvis inte med flit, jag var bara trött (av förklarliga skäl, som han är en av de få som vet om).

Här kommer därför mina tankar om Ben. Detta blir helt spontant och ogenomtänkt för att komma så nära sanningen som möjligt:

Ben är min äldsta vän. Han var där vid min sida redan när jag föddes och har aldrig riktigt avvikit sedan dess. Geografiska och i viss mån sociala hinder har stötts på och överkommits, utan tvekan på grund av Ben, då jag själv är en usel vän som inte ringer till folk när jag egentligen borde det.

I Ben ser jag alla goda egenskaper jag själv besitter, minus alla dåliga. Han är briljant men inte arrogant, han är ödmjuk och förstående.

Det finns ytterst få personer i min egen ålder och omgivning som jag genuint ser upp till, men Ben är en av dem. Många gånger här i Oslo har jag slagits av panikartade känslor och undrat varför jag slösar min tid här när jag skulle kunna vara i Uppsala (då Umeå) med Ben.

När vi gick andra året på gymnasiet började en jargong i vår klass som handlade om att Ben var gud och han blev så smått dyrkad. Jag tror inte riktigt han visste vad han skulle göra med all denna uppmärksamhet men han hanterade det hela med yttersta värdighet. Allt var naturligtvis med glimten i ögat men det var ingen slump att det var Ben som blev subjekterad för detta då alltihopa grundades i en enorm respekt för honom, från hela klassen.

Jag känner medan jag skriver det här och tänker på Ben att jag blir lite gladare, min dag kommer tack vare Ben - utan att han ens varit här eller ens pratat med mig idag - bli lite bättre. Han har den effekten på människor.

Ben är vår sol under regniga dagar. Ben är vår herde och vi är hans får. Ben är en kall öl i en het bastu. Ben är kanske vårt enda hopp i denna mörka och dystra värld.

Jag kan fortsätta hur länge som helst.

Procrastination...

Jag tänkte skriva om hur jag gillar att skjuta upp saker men jag orkar inte göra det nu.

Får bli en annan gång.

Inatt jag drömde

Ligger här i soffan och tittar på den fantastiska Tina Fey's fantastiska serie 30 Rock. Jag har laddat hem alla avsnitt naturligtvis och jag kan naturligtvis inte bara se ETT avsnitt utan minst fem innan jag somnar.

Mellan avsnitten i detta någorlunda ofrivilliga marathon hör jag hur Johan pratar i sömnen i rummet intill. Han låter väldigt irriterad när han sover...
Hur som helst, det fick mig att tänka på en dröm jag hade igårnatt som jag hade glömt bort, och den hade jag tänkt dela med mig av.

Jag var på date med ingen mindre än Björk! Fast hon var ungefär lika gammal som jag.
Och jag älskade henne. Och hon älskade mig.
Vi var antingen i Reykjavik eller London eller Piteå, jag är inte säker. Staden såg ut som London, det var människor där som jag känner igen från Piteå men alla pratade isländska och hon var tvungen att översätta allt för mig.

Till slut skulle hon sjunga Joga för mig, men när hon började sjunga var det nåt helt annat. Det var Markus väckarklocka. Tack Markus.

Om jag lyssnar på Björk ett tag innan jag somnar och tänker på henne sjuuukt intensivt så kanske hon kommer tillbaka?

The Last Shadow Puppets

Jaha. Jag sitter här och stirrar på en tom ruta där det är meningen att jag ska skriva in massa text som sedan ska bilda ett blogginlägg med titeln "The Last Shadow Puppets". Jag valde den titeln för att tala om att jag har varit och sett dem uppträda i Stockholm den här veckan, men som vanligt kommer jag inte på vad jag ska skriva. Så jag skriver väl en stund och så ser vi vad det blir. Jag borde ju kanske skriva om hur det var.

Det var bra.

Inget mer dessvärre. Det var ingen konsert som kommer gå till historien som något fantastiskt. De hade en 16-mannaorkester med sig vilket var lite coolt, men annars var det inte sådär jättehäftigt. De kom inte riktigt igång kändes det som, det var först på slutet som det blev riktigt bra. En sak som slog mig är att det måste kännas lite konstigt att vara Miles Kane. Hur ska man egentligen reagera när flickorna bara skriker "Alex!!!" med sina irriterande gälla röster mellan varje låt. Och varför skriker de bara Alex? Visst, det är ju Alex Turner som är stjärnan men Miles är väl minst lika snygg och förtjänt av lite irrationell idoldyrkan?!

När jag skulle förklara för min faster vilka Alex Turner och Miles Kane var så sa jag att de var min generations Lennon/McCartney. Det stämmer nog inte riktigt, men de är otroligt synkade. Avsluta varandras meningar-synkade. Och det gör de också, t.o.m i sångerna. Jag är oerhört nyfiken på vad mer de kommer att göra tillsammans.

Nu tänker jag sluta.




Just det, igår sökte jag nästan ett jobb. Jag bestämde till slut att jag var lite för onykter för att skriva en bra ansökan, men ändå!

P.P.S. På tal om Alex. En annan Alex har nu en blogg. Den lite bättre Alex.
alexanderqvarfordt.blogspot.com