Careful what you wish for...

Min vän Ben har nu vid två olika tillfällen påpekat att han lämnades ute i beskrivandet av min The Last Shadowpuppets-upplevelse. Det var naturligtvis inte med flit, jag var bara trött (av förklarliga skäl, som han är en av de få som vet om).

Här kommer därför mina tankar om Ben. Detta blir helt spontant och ogenomtänkt för att komma så nära sanningen som möjligt:

Ben är min äldsta vän. Han var där vid min sida redan när jag föddes och har aldrig riktigt avvikit sedan dess. Geografiska och i viss mån sociala hinder har stötts på och överkommits, utan tvekan på grund av Ben, då jag själv är en usel vän som inte ringer till folk när jag egentligen borde det.

I Ben ser jag alla goda egenskaper jag själv besitter, minus alla dåliga. Han är briljant men inte arrogant, han är ödmjuk och förstående.

Det finns ytterst få personer i min egen ålder och omgivning som jag genuint ser upp till, men Ben är en av dem. Många gånger här i Oslo har jag slagits av panikartade känslor och undrat varför jag slösar min tid här när jag skulle kunna vara i Uppsala (då Umeå) med Ben.

När vi gick andra året på gymnasiet började en jargong i vår klass som handlade om att Ben var gud och han blev så smått dyrkad. Jag tror inte riktigt han visste vad han skulle göra med all denna uppmärksamhet men han hanterade det hela med yttersta värdighet. Allt var naturligtvis med glimten i ögat men det var ingen slump att det var Ben som blev subjekterad för detta då alltihopa grundades i en enorm respekt för honom, från hela klassen.

Jag känner medan jag skriver det här och tänker på Ben att jag blir lite gladare, min dag kommer tack vare Ben - utan att han ens varit här eller ens pratat med mig idag - bli lite bättre. Han har den effekten på människor.

Ben är vår sol under regniga dagar. Ben är vår herde och vi är hans får. Ben är en kall öl i en het bastu. Ben är kanske vårt enda hopp i denna mörka och dystra värld.

Jag kan fortsätta hur länge som helst.