Alltså jag överdriver bara med ångestsnacket, lugna dig mamma.

Hej min kära intellektuellt utsvultne läsare. Det är faktiskt något utav ett under att folk fortsätter besöka den här bloggen så sällan som jag uppdaterar den. Jag ska försöka bli bättre, jag lovar, men jag har inte så ofta tid själv vid datorn utan att en miljon människor är i rummet och stör mig och tittar på vad jag skriver (och I'll be damned om jag ska behöva visa de här dårarna något work in progress!). Jag vill ju heller inte publicera något annat än förstklassigt material, så egentligen är det för er egen skull jag aldrig uppdaterar, sluta gnälla. Nåväl.

Måste säga att livet sedan mitt senaste inlägg har varit något ångestfyllt. Jag jobbade som bekant som servitör på en bankett i fredags, vilket var den första ångestkällan. Det SÖG. Debacklet tog plats på ett stort konferenshotell (min favoritatmosfär naturligtvis) som hade flera olika sällskap på middag samtidigt i olika salar. Sällskapet jag serverade åt var ca 260 personer, och mina chefer verkade alla vara helt inkompetenta, för all planering var åt helvete. När all planering är åt helvete kan uppgiften att utfodra 260 personer te sig oerhört svår, vilket den gjorde för mina chefer på plats. Jag har aldrig förr sett mer stressade människor, och det vill inte säga lite för jag har ändå sett Pite Havsbads VD minuterna innan hotellet för första gången invaderades av italienare. Hur som helst, jag orkar inte gå in i detalj på hur allting sög och hur inkompetenta de här människorna var, allt du behöver veta är att jobbet SÖG.

Thon hotell i Sandvika utanför Oslo - åk inte dit.

Nästa ångestmoment var att de tyckte jag jobbade bra den där kvällen (naturligtvis) och ville ge mig mer likadana jobb, så jag var tvungen att tacka nej trots att jag desperat behövde arbete. Jag vet att ni tänker att jag är en kräsen snorunge och bara borde bita ihop. Ja, jag vet att "man inte alltid kan jobba med sitt drömjobb" men NÅN MÅTTA FÅR DET VARA. Jag tänker inte göra något som får mig att må dåligt för pengar, jag är ingen hora, så håll käften. Ångesten över att behöva säga "jag tror inte det är riktigt min grej" som någon annan misslyckad sate blev dock relativt kortvarig, för de på Grata insåg att det fins en anledning till att jag tror att jag kan vara så pass arrogant att jag tackar nej till deras erbjudanden - nämligen att jag är kung och guld värd, så jag fick snabbt ett nytt jobb av dem. Mer om det senare.

Så var var jag. Just det, ångest. Lönen från det tidigare lagerjobbet hade på fredagen inte kommit, som vi trodde. Tomt på kontot, hyran ska betalas, och lönen kommer inte när man förväntat sig. Under-fucking-bart. "Den kommer väl säkert på måndag då" tänkte vi. Inte det. Ringde och frågade vad farao som försiggick och fick veta att pengarna inte kommer förrän nu på fredag. Efter glädjedansen som utbröt efter detta besked kvarstod frågan hur fan vi skulle göra med hyran. Lägg till detta att jag visste att hyresvärden förmodligen försökt ringa mig men inte kommit fram på grund av mitt värdelösa SIM-kort, och därför förmodligen tror att jag försöker undvika honom. Lägg till detta att han inte har bestämt sig ännu för huruvida han vill fortsätta hyra ut lägenheten till oss efter nyår, så får man en ganska rutten och ganska ångestfylld situation. Har fört över de kvarvarande pengarna från Sverige nu (som dock inte kommit fram än så klart, eftersom banker skickar pengar över landsgränser genom att vika ihop sedlar till pappersflygplan och kasta dem) och skrivit ett mail förklarande situationen och hur extremt usel jag känner mig som inte lyckats betala hyran i tid till herr hyresvärd.

Just det, jag hade slut pengar på kontot också som sagt, vilket i sig inte är en SÅ stor ångestkälla, men det betyder att jag nu måste börja säga nej när mina vänner frågar om de får låna av mig, vilket känns desto värre. Haha, lagomt pretto av mig att skriva det.
Något ironiskt dock att vi alla åkte hit för att tjäna storkovan och bli rika som troll, men aldrig varit så fattiga förr. Bah.

En annan - STOR - ångestkälla är att all den här ångesten och stressen har totalt satt stopp för mina "kreativa krafter". Jag kan inte komma på musik alls längre. Det är jättetråkigt.

Nåväl. Allt är inte värdelöst trots allt. Mitt jobb som jag har nu är faktiskt helt okej. Jag jobbar på ett student-fik/lunchrestaurang typ. Folk kommer upp till mig och säger vad de vill ha för något av de tre-fyra rätterna som finns att välja på varje dag, och jag slevar upp det på en tallrik och ger till dem. Mycket likt det värdelösa servitörjobbet kan tyckas, men så är det faktiskt inte. Ingen förväntar sig att jag ska skämma bort någon tills det känns som att man har att göra med spädbarn, eller vara löjligt onaturligt trevlig. Jag är bara precis så trevlig som jag känner för, och oftast är det faktiskt ganska mycket, för nästan alla är trevliga tillbaka och nästan alla tackar så hjärtligt för maten.

Även, nytillskott till vårat lilla gäng. När Jon åkte hem till Sverige (har jag nämnt det? Hur som helst, vår kompis Jon åkte hem till Sverige för att typ ladda upp) kom en av Markus kompisar och tog hans plats. Han verkar supertrevlig. Nu har vi 2x Markus och 2x Erik.

Jag tänkte skriva något mer, men jag glömde bort vad det var för jag lyssnar på Joni Mitchell och dör. Tror vi avslutar där.

Laters