Jag vet inte...

...var det här inlägget kommer att ta vägen, för jag har ingen plan och ingenting att skriva om. Bara så ni vet.

Den här dagen har varit produktiv som vanligt. Jag var vaken igårkväll och kollade igenom alla serier jag missat den senaste veckan, ungefär lagom till att de andra gick upp för att gå till jobbet. Klev upp vid 14-tiden idag och fortsatte se klart det jag inte hann igår/imorse. Jag varvade serietittandet med att spela gitarr och fortsatte med de två aktiviteterna fram till att David kom hem för ca en timme sedan. Nu sitter jag här och lyssnar på musik och tittar på när han spelar Playstation 2. Fascinerande.

Det är ganska skum musik i spelet han spelar. När han slåss mot monster (galet psykedeliska monster ska sägas - tänk Alice i underlandet fast med ännu mer LSD) är det lite funkig musik och en kvinna som sjunger "oh yeah, durututu durututu, baby baby, durututu dudurututu" om och om igen. Det är ganska briljant måste jag säga.

På tal om musik så har jag en ny all-time favoritlåt. Jag brukar ha ganska korta men oerhört intensiva kärleksaffärer med olika låtar: under ungefär två-fyra veckor lyssnar jag hela tiden på ett fåtal låtar som jag för tillfället älskar mer än nånting annat i musikväg. Eller, stryk det där "i musikväg", jag älskar dem mer än nånting annat, punkt.

Just nu är det Acadian Driftwood med The Band. Det här beteendet som jag inte kan sluta med gör mig både glad och ledsen. Jag älskar ju som sagt den här låten mer än nånting annat just nu, och uppskattar den mycket mer än vad jag hade gjort i vanliga fall, vilket är gott. Samtidigt vet jag ju att den här passionen kommer att svalna, och det gör mig ledsen. Fast då kommer naturligtvis någon annan låt ta dess plats i mitten av mitt hjärta, och det är ju lite spännande då jag inte ännu vet vilken.

The Band är för övrigt helt otroligt fantastiskt bra, definitivt ett av de bästa banden från 60- och 70-talen. De är där uppe tillsammans med Beatles, Rolling Stones och Dylan. Jag förstår inte varför historien på något sätt hoppat över dem. Det borde inte ha tagit 18 år för mig att upptäcka dem. Fy skäms alla ni som levde då och inte berättat för mig och resten av min generation om The Band!

Jag tänkte hitta Acadian Driftwood på Youtube men det fanns bara coverversioner, så ni får deras näst bästa låt istället, The Night They Drove Old Dixie Down.
Detta är från deras sista konsert tillsammans. Titta och lyssna på Levon Helm (trummisen), han tyckte inte att bandet skulle sluta utan att de hade mycket mer att ge. Jag tycker han framför ett ganska övertygande argument, gör inte ni? Enjoy:





Nu ska jag ta och steka den sista biten blodpudding till mig och David innan Ivan och Johan kommer hem, så jag slipper dela med mig för mycket av det lilla bacon som finns kvar.